Egenkontroll för verksamhetsutövare

I och med miljöbalkens införande trädde förordning (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll i kraft. Det innebär att nu läggs större del av ansvaret för kontroll, planering och uppföljning av verksamheten på verksamhetsutövaren. För alla verksamheter som omfattas av anmälnings- eller tillståndsplikt enligt kapitlen 9 eller 11-14 miljöbalken regleras omfattningen av egenkontrollen i förordningen. De viktigaste delarna är att det finns:

  • en fastställd, dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för miljöfrågor.
  • dokumenterade rutiner för kontroll av att utrustning m.m. för drift och kontroll hålls i gott skick.
  • dokumenterade resultat från undersökning och bedömning av riskerna med verksamheten ur hälso- och miljösynpunkt.
  • rutiner för att underrätta tillsynsmyndighet om driftstörning.
  • en förteckning över de kemiska produkter och biotekniska organismer som hanteras i verksamheten. Förteckningen ska redogöra för produkten/organismens namn, i vilken omfattning produkten/organismen används, produkten/organismens hälso- och miljöskadlighet samt produkten/organismens klassificering med avseende på hälso- och miljöfarlighet.

Egenkontroll är alltså en viktig del av en verksamhetsutövares miljöarbete. Att inte följa förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll är dessutom förenat med miljösanktionsavgift.

Vissa typer av avfall har egenskaper, t ex frätande, som gör att de betraktas som farliga. Farligt avfall kräver särskild kontroll. Att tänka på vid hantering av farligt avfall är bland annat att det bara får mellanlagras och bortskaffas av den som har särskilt tillstånd samt att verksamhetsutövaren har anteckningsskyldighet.