Döderhultarns stig

Döderhultarns stig är en temastig med informationsskyltar om träskulptören Axel ”Döderhultarn” Pettersson (1868–1925) och hans hembygd, som han älskade näst efter hans mor. Stigen är cirka fyra kilometer lång och går från badplatsen i Sandvik i söder till Högetorp/Eckerhult i norr, längs den vackra sjön Eckern, Den är en del av den 16 mil långa Ostkustleden. Stigen är delvis kuperad och därför olämplig för barnvagnar, rullstolar och personer med begränsad rörlighet.

Informationsskyltarna hittar du även här på sidan – på svenska, engelska och tyska – så att du kan läsa dem digitalt, före eller efter din vandring.

Vill du veta mer om Döderhultarn och se hans unika träfigurer? Besök gärna Döderhultarmuseet i Oskarshamn.

(EN) The Döderhultarn Path is a themed path with informational signs about the wood sculptor Axel "Döderhultarn" Pettersson (1868–1925) and his home region, which he loved second only to his mother. The trail is approximately four kilometers long and runs from the beach at Sandvik in the south to Högetorp/Eckerhult in the north, along the beautiful Lake Eckern. It is part of the 160-kilometer-long East Coast Trail. The trail is partly hilly and therefore not suitable for strollers, wheelchairs, or people with limited mobility.

You can also find the informational signs here on this page – in Swedish, English, and German – so you can read them digitally before or after your hike.

Would you like to learn more about Döderhultarn and see his unique wooden figures? Feel free to visit the Döderhultarn Museum in Oskarshamn.

(DE) Der Döderhultarn-Pfad ist ein Themenweg mit Informationstafeln über den Holzbildhauer Axel „Döderhultarn“ Pettersson (1868–1925) und seine Heimatregion, die er nach seiner Mutter am meisten liebte. Der Weg ist etwa vier Kilometer lang und führt vom Badestrand in Sandvik im Süden bis nach Högetorp/Eckerhult im Norden entlang des schönen Sees Eckern. Er ist Teil des 160 Kilometer langen Wanderweg „Ostkustleden”. Der Weg ist stellenweise hügelig und daher ungeeignet für Kinderwagen, Rollstühle und Personen mit eingeschränkter Mobilität.

Die Informationstafeln finden Sie auch hier auf dieser Seite – auf Schwedisch, Englisch und Deutsch – so können Sie sie digital vor oder nach Ihrer Wanderung lesen.

Möchten Sie mehr über Döderhultarn erfahren und seine einzigartigen Holzfiguren sehen? Besuchen Sie gerne das Döderhultarn-Museum in Oskarshamn.

(SV) Sandvik – Skylt 1

Varmt välkommen till starten av Döderhultarns stig och den första av sju informationsskyltar om skulptören Axel Petersson (1868–1925) och hans hembygd. Stigen är en del av Ostkustleden som har gula markeringar, och den sträcker sig längs med sjön Eckerns västra sida.

Högst uppe i den norra änden av sjön bodde Axel sina första år och han återkom under hela sin livstid. Enligt honom själv älskade han sin hembygd högst av allt, ”näst efter sin mor”. Därför denna temastig som startar just där du står!

Axel föddes 1868 på gården Högetorp, son till Per August Petersson och Eva Lotta Persdotter och blev under sin levnadstid en berömd träskulptör som kallade sig för Döderhultarn. I Kulturhuset i Oskarshamn finns sedan år 1976 Döderhultarmuseet som lockar tusentals besökare varje år.

Sjön Eckern som du blickar ut över här är en lång och smal insjö, 3,5 kilometer lång och 500 meter vid sin bredaste punkt. Under Döderhultarns tid var vattennivån 1,5 meter lägre än vad den är i vår tid, och Axel älskade att vara ute på sjön och i dess omgivning. Så pass att han valde att låta en stenhuggare skriva in hans namn i en klippa vid sjökanten år 1921. Har du tur nu så är det lågvatten och då kan du få se namnteckningen vid skylt nr. 3. Bilden nedan är tagen cirka år 1920 här i Sandvik. Bredvid Axel i sin karakteristiska hatt är det familjen Pettersson-Lindell som var boende i Sandvik åren 1910–1925.

Döderhultarns stig är cirka 4 kilometer från första till sista skylt. Vill du promenera tillbaka hit kan du gå tillbaka samma väg, men t.ex. bara gå grusvägen, eller så går du runt på andra sidan sjön vilket blir en tur på 9 kilometer. För info på andra språk eller mer info om Döderhultarn – använd QR-koden.

Ha en trevlig vandring på Döderhultarns stig!

(EN) Sandvik – Sign 1

Warm welcome to the start of Döderhultarns Path, and the first of seven information signs about the sculptor Axel Pettersson (1868-1925) and his homeland. This is part of the trail Ostkustleden, which runs along the western side of Lake Eckern.

At the very northern end of the lake, Axel spent his early years, and he returned there throughout his life. According to himself, he loved his homeland more than anything, “second only to his mother.” That’s why this themed trail starts right where you are standing!

Axel was born in 1868 at the Högetorp farm, son of Per August Petersson and Eva Lotta Persdotter, and during his lifetime, he became a famous wood sculptor who called himself Döderhultarn. Since 1976, the Döderhultarn Museum has been located in the Culture House in Oskarshamn, attracting thousands of visitors each year.

The lake Eckern you are looking out over is a long and narrow lake, 3.5 km long and 500 meters at its widest point. During Döderhultarn’s time, the water level was 1.5 meters lower than it is today, and Axel loved being out on the lake and in its surroundings. So much so that he had a stonemason carve his name into a cliff by the shoreline in 1921. If you’re lucky now, it’s low tide, and you might be able to see the signature at sign number 3. The picture below was taken around 1920 here in Sandvik. Next to Axel in his characteristic hat is the Pettersson-Lindell family, who lived in Sandvik from 1910 to 1925.

Döderhultarns Path is about 4 km from the first to the last sign. If you want to walk back here, you can take the same route, but for example just walk along the gravel road, or go around on the other side of the lake, which becomes a 9 km trip.

Enjoy your walk on Döderhultarns Path!

(DE) Sandvik – Schild 1

Herzlich willkommen am Anfang des Döderhultarns Pfads und bei dem ersten von sieben Infotafeln über den Holzbildhauer Axel Pettersson (1868–1925) und seiner Heimat. Dies ist Teil des Weges ”Ostkustleden” (Wanderweg an der Ostkueste), der entlang der Westseite des Sees Eckern verläuft.

Am nördlichsten Ende des Sees verbrachte Axel seine frühen Jahre, und er kehrte sein ganzes Leben lang immer wieder dorthin zurück. Nach eigenen Angaben liebte er seine Heimat mehr als alles andere, „nur die Mutter war ihm noch wichtiger“.  Deshalb beginnt dieser Themaweg genau dort, wo Sie stehen!

Axel wurde 1868 auf dem Hof Högetorp geboren, Sohn von Per August Petersson und Eva Lotta Persdotter, und wurde zu Lebzeiten ein berühmter Holzbildhauer, der sich Döderhultarn nannte. Seit 1976 befindet sich das ”Döderhultarn”-Museum im Kulturhaus in Oskarshamn, das jährlich tausende von Besuchern anzieht.

Der See Eckern, über den Sie blicken, ist ein langer und schmaler See, 3,5 km lang und an seiner breitesten Stelle 500 Meter breit. Zu Döderhultarns Zeiten war der Wasserspiegel 1,5 Meter niedriger als heute, und Axel liebte es, auf dem See und in seiner Umgebung unterwegs zu sein. So sehr, dass er 1921 einen Steinmetz beauftragte, seinen Namen in eine Felswand am Ufer zu meißeln. Wenn Sie Glück haben, ist jetzt Ebbe, und Sie können die Signatur am Schild Nummer 3 sehen. Das Bild unten wurde etwa 1920 hier in Sandvik aufgenommen. Neben Axel (mit seinem charakteristischen Hut) ist die Familie Pettersson-Lindell, die von 1910 bis 1925 in Sandvik lebte.

Der Döderhultarn-Pfad ist etwa 4 km lang, vom ersten bis zum letzten Schild. Wenn Sie wieder hierher zurückgehen möchten, können Sie denselben Weg nehmen, zum Beispiel nur den Schotterweg entlang, oder auf der anderen Seite des Sees herumgehen, was eine 9 km lange Tour ergibt.

Viel Spaß beim spazieren auf der Fährte des Döderhultarns!

(SV) Höghult – Skylt 2

Här viker Ostkustleden av mot sjön igen. Den här sträckan börjar med en trolsk skogsstig och det är inte svårt att förstå varför Axel älskade dessa omgivningar så starkt.

Ni har nu kommit till Höghult som ursprungligen var en mindre gård som på 1750-talet avstyckades från Högetorp. Den blev i början av 1800-talet ett båtsmanstorp. Höghult övergavs runt år 1900, men där det nu finns en sommarstuga var det ett gammalt torp som brann ned på 1920-talet. Cirka 12–13 meter på andra sidan vägen finns rester av en ladugård, odlingsrösen samt en jordkällare delvis nedgrävd i en sluttning. Jordkällaren ska ha använts av fotograf Meijer som framkallningslaboratorium. Fotograf Meijer själv är mannen till vänster i bild, tillsammans med bland annat pojkarna Sven och Sture Karlsson. Axel själv ligger i gräset i sluttningen ner mot sjön och bilden är tagen runt år 1920.  

Axel växte upp som ett av sju syskon. Då han hade två äldre bröder, lät föräldrarna honom vara fri i sina konstnärliga uttryck, dels då någon av bröderna förväntades ta över de båda gårdarna familjen ägde, dels då han visade sig lite extra kreativ. Axel sägs ha börjat sin skapande bana i bulldeg hemma i köket med sin mor. Förutom hans träsnidande så trakterade han också dragspel, här nedan spelandes vid Misterhults kyrkoherdegård.

Fortsätt nu vandringen ner mot sjön, så når ni snart tredje skylten vid hans namnteckning i klippan.

(EN) Höghult – Sign 2

Here, the trail Ostkustleden branches off again towards the lake. This section begins with a mysterious forest path, and it’s easy to understand why Axel loved these surroundings so passionately.

You have now arrived at Höghult, which was originally a small farm that was separated from Högetorp in the 1750s. In the early 1800s, it became a sailor's cottage. Höghult was abandoned around 1900, but where there is now a summer cottage, there used to be an old cottage that burned down in the 1920s. About 12-13 meters across the road, there are remains of a hay barn, cultivation mounds, and a root cellar partially embedded in a slope. The root cellar is said to have been used by photographer Meijer as a developing laboratory. Photographer Meijer himself is the man on the left in the photo, along with, among others, the boys Sven and Sture Karlsson. Axel himself is lying in the grass on the slope down towards the lake, and the photo was taken around 1920.

Axel grew up as one of seven siblings. Since he had two older brothers, his parents let him be free in his artistic expressions, partly because one of the brothers was expected to take over the family’s two farms, and partly because he showed himself to be particularly creative. Axel is said to have started his creative journey in home baking dough in the kitchen with his mother. Besides his wood carving, he also played the accordion, as seen below during his performance at Misterhult’s church parsonage.

Continue your walk down towards the lake, and you will soon reach the third sign with his signature in the rock.

(DE) Höghult – Schild 2

Hier zweigt der Weg Ostkustleden wieder ab und führt in Richtung des Sees. Dieser Abschnitt beginnt mit einem geheimnisvollen Waldpfad, und es ist leicht zu verstehen, warum Axel diese Umgebung so leidenschaftlich liebte.

Sie sind nun in Höghult angekommen, das ursprünglich ein kleiner Bauernhof war, der in den      1750er Jahren vom Högetorp getrennt wurde. Anfang des 19. Jahrhunderts wurde daraus eine Matrosenhütte. Höghult wurde um 1900 verlassen, aber dort, wo heute eine Sommerhaus steht, stand früher eine alte Hütte, die in den 1920er Jahren niederbrannte. Etwa 12–13 Meter über der Straße können die Überreste eines Heuschuppens, Anbaufelder und eines teilweise in einen Hang eingebauten Kellerraums erkannt werden. Es wird gesagt, dass der Kellerraum vom Fotografen Meijer als Entwicklungsraum genutzt wurde. Fotograf Meijer selbst ist der Mann links auf dem Foto, zusammen mit, unter anderem, den Jungen Sven und Sture Karlsson. Axel liegt selbst im Gras auf dem Hang hinunter zum See, und das Foto wurde etwa 1920 aufgenommen.

Axel wuchs als eines von sieben Geschwistern auf. Da er zwei ältere Brüder hatte, ließen seine Eltern ihn seine künstlerischen Ausdrucksformen frei entfalten, teils weil einer der Brüder die Familie gänzlich übernehmen sollte, und teils, weil er sich als besonders kreativ zeigte. Es wird gesagt, dass Axel seine kreative Reise begann, indem er Teig in der Küche zusammen mit seiner Mutter backte. Neben Holzschnitzereien spielte er auch Akkordeon, wie man unten während seiner Aufführung im Pfarrhaus von Misterhult sehen kann.

Setzen Sie Ihren Spaziergang in Richtung des Sees fort, dann erreichen Sie bald das dritte Schild mit seiner Signatur im Felsen.

(SV) Namnteckningen – Skylt 3

Välkomna ner till sjön Eckern igen och nu till den plats där Axel lät gravera in ”Döderhultaren 1921”. Namnteckningen är cirkaa 120 centimeter lång och 25 centimeter hög. Vid den tiden var Axel en erkänd konstnär och hade god ekonomi. Han lät en stenhuggare från Vånevik knacka in hans namn i klippan, och enligt hörsägen inte bara på ett ställe, utan även på en liten kobbe ute i sjön, men ingen vet säkert var. På bilden nedan ses Axel ute på sjön tillsammans med sin bror Gottfrid.

Eckerns vattenstånd var på den tiden 1,5 meter lägre, men även i vår tid skiftar vattennivån cirka 1 meter vid hög- och lågvatten och inskriptionen är ibland under vattenytan. Vågar du dig fram till klippkanten så får du se!

Axel var under större delen av sitt konstnärsliv endast känd i Oskarshamn med omnejd. Först fyllda 40 år tog berömmelsen fart. Hans Zetterström (Hasse Z), redaktör för tidskriften Söndags-Nisse fick en Ottenbyare, en skulptur av en utmärglad häst, i present av en bekant och då den passade till en karikatyr-utställning han planerade, såg han till att få kontakt med Axel och fick sig tillsänt flera trälådor med skulpturer. ”När allt packades upp, fattades vi av en förvåning som satt i ett par dagar”, skriver Hasse Z. Tack vare sina skulpturers medverkan i utställningen blev Axel mycket uppmärksammad och hyllad. Senare samma år deltog hans verk i flera utställningar. Internationell berömmelse fick han genom en utställning på Humoristernas Salong i Paris 1910 och vidare genom utställningar i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, sedan New York 1913, samt San Francisco och Chicago 1915.

Man kan inte låta bli att undra, vad som fick Axel att skriva sitt namn permanent i denna klippa. Fortsätt din vandring och fundera på det – varför gjorde han det, tror du?

(EN) The Signature – Sign 3

Welcome back to Lake Eckern and now to the place where Axel engraved “Döderhultaren 1921.” The signature is about 120 cm long and 25 cm high. At that time, Axel was a recognized artist and had good financial standing. He had a stonemason from Vånevik carve his name into the rock, and according to hearsay, not just in one place, but also on a small islet out in the lake—though no one knows for sure where. In the picture below, Axel can be seen out on the lake together with his brother Gottfrid.

At that time, Eckern’s water level was 1.5 meters lower, but even today, the water level varies about 1 meter during high and low tide, and the inscription is sometimes below the water surface. Dare to venture to the edge of the cliff and see for yourself!

During most of his artistic life, Axel was only known in Oskarshamn and the surrounding area. It wasn’t until he turned 40 that his fame took off. His friend Hasse Zetterström (Hasse Z), editor of the magazine Söndags-Nisse, received a sculpture of a gaunt horse called “Ottenbyare” as a gift from an acquaintance. When it suited a caricature exhibition he was planning, he made sure to contact Axel and received several wooden boxes with sculptures. “When everything was unpacked, we were struck by a surprise that lasted for days,” writes Hasse Z. Thanks to his sculptures participating in the exhibition, Axel gained a lot of attention and praise. Later that same year, his works participated in several exhibitions. He gained international fame through an exhibition at the Salón de Humorists in Paris in 1910, and further through exhibitions in Copenhagen, Brighton, Rome, and Turin in 1911, then New York in 1913, and San Francisco and Chicago in 1915.

One cannot help but wonder what prompted Axel to write his name permanently into this rock. Continue your walk and think about it – why do you think he did it?

(DE) Die Unterschrift – Schild 3

Willkommen zurück am Eckernsee, diesmal an dem Ort, an dem Axel 1921 „Döderhultaren“ eingravieren ließ. Die Unterschrift ist etwa 120 cm lang und 25 cm hoch. Zu dieser Zeit war Axel ein anerkannter Künstler undin einer guten finanziellen Lage. Er ließ einen Steinmetz aus Vånevik seinen Namen in den Felsen meißeln, und laut Hörensagen nicht nur an einer Stelle, sondern auch auf einer kleinen Insel im See – doch niemand weiß genau, wo. Auf dem Bild unten sieht man Axel auf dem See zusammen mit seinem Bruder Gottfrid.

Der Wasserstand des Eckern war damals 1,5 Meter niedriger, aber auch heute schwankt der Wasserstand bei Hoch- und Niedrigwasser um etwa 1 Meter, und die Inschrift liegt manchmal unter Wasser. Wagst du dich bis zum Klippenrand vor, dann kannst du es sehen!

Unter der längsten Zeit seines künstlerischen Lebens war Axel nur in Oskarshamn und der Umgebung bekannt. Erst im Alter von 40 Jahren begann sein Ruhm zu wachsen. Sein Freund Hasse Zetterström (Hasse Z), Redakteur der Zeitschrift Söndags-Nisse, bekam eine Skulptur eines ausgemergelten Pferdes namens „Ottenbyare“ als Geschenk von einem Bekannten. Als diese für eine Karikatur-Ausstellung geeignet war, die er plante, sorgte er dafür, Kontakt mit Axel aufzunehmen, und erhielt mehrere Holzkisten mit Skulpturen. „Als alles ausgepackt wurde, waren wir für Tage von einer Überraschung überwältigt“, schreibt Hasse Z. Dank der Teilnahme seiner Skulpturen an der Ausstellung wurde Axel sehr beachtet und gelobt. Später im selben Jahr nahm er mit seinen Werken an mehreren anderen Ausstellungen teil. Internationale Berühmtheit erlangte er durch eine Ausstellung im Salong der Humoristen in Paris im Jahr 1910, sowie durch Ausstellungen in Kopenhagen, Brighton, Rom und Turin 1911, dann New York 1913 sowie San Francisco und Chicago 1915.

Man kann nicht umhin, sich zu fragen, was Axel dazu bewogen hat, seinen Namen dauerhaft in diesen Felsen zu schreiben. Mach weiter mit deinem Spaziergang und denke darüber nach – warum glaubst du, hat er das getan?

(SV) Högetorps kvarn – Skylt 4

Nu har ni tagit er till ännu en historisk plats med skogen och vattnet som inramning – Kvarndammen tillhörande Högetorps by.

Ån rinner från våtmarken Dammarna ner genom kvarndammen och ut i sjön Eckern. Våtmarker är viktiga biotoper för både växt- och djurliv. Även här på denna plats kan man se Axel sitta och drömma sig bort, troligtvis med en täljkniv i handen. Djuren i Axels liv kom att spela stor roll i hans konstnärskap. Redan under sin uppväxt hade han en speciell kontakt med alla djuren hemma, men även när det var dags för militärtjänst.

Rekryten utfördes hos Smålands husarer på Ränneslätt utanför Eksjö. Särlingen Axel blev känd som lustigkurre och mycket populär bland manskapet. Hos befälen var han inte lika populär då han blev expert på att maska. Nu blev hans uppgift att ta hand om regementshästarna. Han sågs ofta sitta och studera hästarna i hagen och deras rörelsemönster, vilket anses ha påverkat hans konstnärskap. Enligt sägen ska Axel även i senare delen av sitt liv studera rörelsemönster och i denna historia hos nötkreatur. Han åkte upp till sin gamla hemby Eckerhult och försökte med hjälp av djurhållaren få tjuren upp på en bergsknalle, för att sen förmå djuret att hoppa ner från den. Just djur i rörelse var nåt Axel blev otroligt skicklig på. 

Tidigare fanns här en skvaltkvarn som är en mindre vattenkvarn för malning av säd mellan kvarnstenar. Skvaltkvarnar har funnit sen 1000-talet i Sverige. Kvarnen på just denna plats revs i början av 1900-talet och den sista mjölnaren var före detta båtsmannen Olof Ny.

(EN) Högetorp Mill – Sign 4

Now you have arrived at yet another historic site, framed by the forest and water – the mill pond belonging to Högetorp village.

The stream flows from the wetlands called Dammarna down through the mill pond and out into Lake Eckern. Wetlands are important habitats for both plant and animal life. Even here at this place, you can see Axel sitting and dreaming away, probably holding a carving knife. The animals in Axel’s life played a significant role in his artistry. From a young age, he had a special connection with all the animals at home, but also during his military service.

He was enlisted at Ränneslätt outside Eksjö. The recruit, Axel, became known as a cheerful fellow and was very popular among the men. Among the officers, he was less popular because he was skilled at avoiding work. His task was to take care of the regiment's horses. He was often seen sitting and studying the horses in the pasture and their movements, which is believed to have influenced his artistic work. According to legend, Axel later in life continued to study animal movements, including this story involving cattle. He went back to his old homevillage, Eckerhult, and, with the help of the farmhand, tried to get a bull onto a hillock and then persuaded the animal to jump down. Moving animals was something Axel became incredibly skilled at.

Previously, there was a quern mill here, a small watermill used for grinding grain between millstones. Quern mills have existed in Sweden since the 11th century. The mill at this specific site was torn down in the early 1900s, and the last miller was the former boatswain Olof Ny.

(DE) Mȕhle Högetorp – Schild 4

Jetzt sind Sie an einem weiteren historischen Ort angekommen, eingerahmt von Wald und Wasser – der Mühlenteich, der zum Dorf Högetorp gehört.

Der Bach fließt aus den Mooren, den sogenannten ”Dammarna”, durch den Mühlenteich und hinaus in den See Eckern. Feuchtgebiete sind wichtige Lebensräume für Pflanzen und Tiere. Auch hier an diesem Ort kannst du Axel sitzen sehen, wie er träumt, wahrscheinlich mit einem Schnitzmesser in der Hand. Die Tiere in Axels Leben spielten eine bedeutende Rolle in seiner Kunst. Schon in jungen Jahren hatte er eine besondere Verbindung zu allen Tieren zu Hause, aber auch während seines Militärdienstes.

Er wurde bei Ränneslätt außerhalb von Eksjö in den Militärdienst eingezogen. Der Rekrut Axel wurde als fröhlicher Kerl bekannt und war bei den Männern sehr beliebt. Bei den Offizieren war er weniger beliebt, weil er geschickt darin war, Arbeit zu vermeiden. Seine Aufgabe war es, die Pferde des Regiments zu versorgen. Man sah ihn oft da sitzen, um die Pferde auf der Weide sowie ihre Bewegungen zu studieren, was vermutlich Einfluss auf seine künstlerische Arbeit hatte. Der Legende nach studierte Axel später im Leben weiterhin die Bewegungen von Tieren, inklusive einer Geschichte mit Rindern. Er kehrte in sein Heimatdorf Eckerhult zurück und versuchte, mit Hilfe eines Knechts, einen Bullen auf einen Hügel zu treiben und ihn dann zum Springen zu überreden. Tiere zu bewegen, dass wurde zu Axels großer Fähigkeit.

Früher gab es hier eine Quernmühle, eine kleine Wassermühle, die zum Mahlen von Getreide zwischen Mühlsteinen verwendet wurde. Quernmühlen existieren in Schweden seit dem 11. Jahrhundert. Die Mühle an diesem speziellen Ort wurde Anfang des 20. Jahrhunderts abgerissen, und der letzte Müller war der ehemalige Bootsmann Olof Ny.

(SV) Kvarnviken – Skylt 5

Rakt över Kvarnviken här skymtar man Eckerns största ö, Svensboholme. Där bjöd Axel in till midsommarfester. Bland annat år 1921, direkt efter att stenhuggaren från Vånevik var klar med namnteckningen. Dessa fester ska ha arrangerats under många år och i början ska det ha kommit många gäster som ville umgås med konstnären. Men enligt sägen ska det blivit färre och färre gäster. Kan det ha med hans säregna personlighet och i viss mån dåliga sociala förmågor att göra? Efter ett fylleslag i ung ålder tvingades Axel lova sin mor Eva Lotta att inte dricka alkohol mer. Men han ska ha nyttjat bröstdroppar med opium istället.

I inledningen av sin karriär sålde Axel sina skulpturer för en tjugofemöring vilket i folkmun kallades tolvskilling. Han besökte Oskarshamns torg med sin välfyllda korg för att sälja. Då han under köpslåendet brukade säga: Vi får väl säga en tolvskilling kallades han ofta för "Tolvskillingen". Många är berättelserna om de lokalbor som förbarmade sig och köpte något för denna småpeng, sedan lät de barnen hemma leka med figurerna tills de gick sönder – och slängdes så i elden. När berömmelsen senare kom började Axel kallas för Döderhultaren efter hemsocknen Döderhult. Själv menade han att ”Döderhult är uppkallat efter mig”. 

Nedan finns det bild på ett festsällskap på ön Blå Jungfrun, dit han ofta bjöd vänner på utflykt. En sommar ska han ha varit på ön inte mindre än 30 gånger. Den andra bilden är från en sommarfest på just ön Svensboholme från år 1916. Än i dag finns husgrunder från Axels tid och med lite fantasi kan du kanske höra musiken spela och skratten klinga mellan trädtopp och vattenspegel.

(EN) Kvarnviken – Sign 5

Right across Kvarnviken, you can glimpse Eckern's largest island, Svensboholme. There, Axel hosted Midsummer celebrations. Among other times, in 1921, right after the stonemason from Vånevik finished signing his name. These parties are said to have been held for many years, and initially, many guests came to socialize with the artist. But according to legend, the number of guests gradually decreased. Could it have been due to his peculiar personality and somewhat poor social skills? After a drunken episode in his youth, Axel was forced to promise his mother, Eva Lotta, not to drink alcohol anymore. However, he is said to have used bread drops with opium instead.

At the beginning of his career, Axel sold his sculptures for only a twenty-five swedish öre, which was colloquially called a tolvskilling. He visited Oskarshamn's square with his well-stocked basket to sell his works. During bargaining, he used to say: "We'll call it a tolvskilling," and he was often referred to as "Tolvskillingen". There are many stories about local residents who took pity and bought something for this small amount, then let their children play with the figures until they broke – and then threw them into the fire. As his fame grew later, Axel began to be called Döderhultaren after the parish Döderhult. He himself claimed that Döderhult was named after him.

Below is a picture of a festive gathering on the island Blå Jungfrun, where he often took friends on excursions. One summer, he is said to have visited the island no less than 30 times. The other picture is from a summer party on the island Svensboholme from 1916. Even today, there are ruins of buildings from Axel's time, and with a little imagination, you might hear the music playing and the laughter echoing between the treetops and the water's edge.

(DE) Kvarnviken – Schild 5

Gleich gegenüber von Kvarnviken kann man die größte Insel im See Eckern, Svensboholme, erblicken. Dort veranstaltete Axel Feste zu ”Midsommar”. Unter anderem im Jahr 1921, direkt nachdem der Steinmetz aus Vånevik seinen Namen unterschrieben hatte. Diese Feiern sollen viele Jahre lang stattgefunden haben, und anfangs kamen viele Gäste, um mit dem Künstler zu plaudern. Aber laut Legende nahm die Anzahl der Gäste allmählich ab. Könnte das an seiner eigenartigen Persönlichkeit und den etwas schlechten sozialen Fähigkeiten gelegen haben? Nach einem betrunkenen Vorfall in seiner Jugend musste Axel seiner Mutter, Eva Lotta, versprechen, keinen Alkohol mehr zu trinken. Er soll jedoch stattdessen kleine Flaschen Hustensaft mit beigemischten Opium getrunken haben.

Zu Beginn seiner Karriere verkaufte Axel seine Skulpturen für nur 25 schwedische Öre, die umgangssprachlich einen „Tolvskilling“ genannt wurden. Er besuchte den Marktplatz in Oskarshamn mit seinem gut gefüllten Korb, um seine Werke zu verkaufen. Beim Feilschen sagte er oft: „Wir nennen das einen ”Tolvskilling“, und er wurde häufig als „Tolvskillingen“ von den Bewohnern Oskarshamns bezeichnet. Es gibt viele Geschichten über Einheimische, die Mitleid hatten und für diesen kleinen Betrag etwas kauften, dann ihre Kinder mit den Figuren spielen ließen, bis sie zerbrachen – und sie anschließend ins Feuer warfen. Als sein Ruhm später wuchs, wurde Axel nach der Kirchengemeinde Döderhult „Döderhultaren“ genannt. Er selbst behauptete, Döderhult sei nach ihm benannt.

Unten ist ein Bild von einer festlichen Versammlung auf der Insel ”Blå Jungfrun” (= Blaue Jungfrau), wohin er oft Freunde auf Ausflüge mitnahm. Einer Sommer soll er die Insel nicht weniger als 30 Mal besucht haben. Das andere Bild zeigt eine Sommerparty auf der Insel Svensboholme aus dem Jahr 1916. Auch heute gibt es Ruinen von Gebäuden aus Axels Zeit, und mit ein bisschen Fantasie kann man die Musik hören und das Gelächter zwischen den Baumkronen und am Wasser wirken hören.

(SV) Högetorp – Skylt 6

Nu har ni kommit till Axels födelsegård – Högetorp, i folkmun även kallad Högatorp. Gården återfinns i Sten Stures jordebok år 1495 och brukades av Döderhultarns fars släkt från slutet av 1600-talet.

År 1868 föddes Axel här, men fadern Per August Petersson som var både jordbrukare och kommunalnämndnens ordförande dog redan 1877, vid 43 års ålder i det som då kallades sotdöden, mer känt idag som TBC eller tuberkulos. Samma år i december dog yngste sonen Bonde Martin, endast 15 månader gammal. Modern fick ensam ta hand om Axel och hans nu fem syskon. Högetorp såldes och de flyttade till familjens andra gård, Eckerhult som ligger nästgårds.

Axels skolstudier gick inget vidare och han fick lov att avbryta sina studier vid Oskarshamns läroverk. Han sattes av sin mor i lära hos bildhuggaren Edward Källström men då han inte fick följa sitt eget huvud i skapandet lämnade han snart Källström. Familjens ekonomi blev allt sämre och modern försökte skicka honom till USA, men Axel kom inte längre än till Malmö, där han spelade bort sin reskassa på ett lotteri och tvingades återvända.

I Oskarshamn sågs han mest som ett original och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom.

Modern avled 1909 efter en längre tids sjukdom och Axel sörjde mycket att hon inte fick uppleva hans berömmelse, då han var enormt fäst vid henne och ville att hon skulle kunna vara stolt över honom.

Fortsätt nu promenaden förbi Högetorps smedja, som en gång hade torvtak, så kommer du snart ner till den sjunde och sista skylten.

(EN) Högetorp – Sign 6

Now you have arrived at Axel's birthplace – Högetorp, commonly also called Högatorp. The farm is listed in Sten Sture's land register from 1495, and it was operated by Döderhultarn's father's family from the late 1600s.

In 1868, Axel was born here, but his father Per August Petersson, who was both a farmer and chairman of the municipal council, died already in 1877 at the age of 43, from what was then called "soot death," better known today as tuberculosis. The same year in December, the youngest son, Bonde Martin, died at only 15 months old. The mother had to care for Axel alone, along with his now five siblings. Högetorp was sold, and they moved to the family's other farm, Eckerhult, which was nearby.

Axel's school studies did not go well, and he had to stop his studies at Oskarshamn's secondary school. His mother placed him in an apprenticeship with the sculptor Edward Källström, but since he didn’t follow his own ideas in creation, he soon left Källström. The family's finances worsened, and his mother tried to send him to the USA, but Axel only got as far as Malmö, where he gambled away his travel money on a lottery and was forced to return.

In Oskarshamn, he was mostly seen as an original character and often wore galoshes because he believed it would protect him if lightning struck him.

His mother passed away in 1909 after a long illness, and Axel was very saddened that she did not get to witness his fame, as he was extremely attached to her and wanted her to be proud of him.

Now continue the walk past Högetorp's blacksmith's shop, which once had a turf roof, and you'll soon reach the seventh and final sign.

(DE) Högetorp – Schild 6

Nun seid ihr am Geburtsort von Axel angekommen – Högetorp, im Volksmund auch Högatorp genannt. Der Hof ist im Landbuch von Sten Sture aus dem Jahr 1495 verzeichnet, und wurde ab Ende des 17. Jahrhunderts von Döderhultarns Vaterfamilie bewirtschaftet.

Im Jahr 1868 wurde Axel hier geboren, doch sein Vater Per August Petersson, der sowohl Landwirt als auch Vorsitzender des Gemeinderats war, verstarb bereits 1877 im Alter von 43 Jahren an der Krankheit, die damals „Rauchtod“ genannt wurde, heute bekannt als Tuberkulose. Im selben Jahr, im Dezember, starb der jüngste Sohn, Bonde Martin, mit nur 15 Monaten. Die Mutter musste sich alleine um Axel und seine jetzt fünf Geschwister kümmern. Högetorp wurde verkauft, und sie zogen auf den anderen Hof der Familie, Eckerhult, der in der Nähe liegt.

Axels Schulbildung verlief nicht gut, und er musste seine Studien am Oskarshamner Gymnasium abbrechen. Seine Mutter brachte ihn in eine Lehre beim Bildhauer Edward Källström, doch da er nicht nach seinen eigenen Vorstellungen arbeiteten konnte, verließ er bald Källström. Die Finanzen der Familie verschlechterten sich, und seine Mutter versuchte, ihn in die USA zu schicken, doch Axel kam nur bis nach Malmö, wo er sein Reisegeld bei einer Lotterie verspielt hatte und gezwungen war, zurückzukehren.

In Oskarshamn wurde er meistens als Original angesehen und lief ständig mit Gummistiefeln herum, weil er glaubte, das würde ihn schützen, falls Blitze einschlagen würden.

Seine Mutter verstarb 1909 nach langer Krankheit, und Axel trauerte sehr, dass sie seine Berühmtheit nicht mehr erleben konnte, da er sehr an sie hing und wollte, dass sie stolz auf ihn sein konnte.

Weiter geht der Spaziergang am Högetorp-Schmiede vorbei, die einst mit einem Torfdach gedeckt war. Dann gelangst du bald zum siebten und letzten Schild.

(SV) Norra utloppet – Skylt 7

Nu står ni vid den sista skylten av Döderhultarns stig vid ett av Eckerns norra inlopp, mittemellan Högetorp och stora Eckerhult dit han flyttade som 9-åring. Stora Eckerhult är det röda huset med hög mur av natursten som du ser på andra sidan sjön.

Familjen flyttade i november 1889 in till ett hus på Slottsgatan 11 i Oskarshamn, där Axel fick sitta och ”kreta” i en egen liten snickarbod. Axel blev lite mer känd i hemstaden under Oskarshamns 50-årsjubileum år 1906 och flyttade själv då till Garvaregatan 9. Detta rum blev såväl Axels hem som hans arbetsplats – hans Ateljé. Ateljén är bevarad sen Axels tid och kan besökas via Oskarshamns hembygdsförening.

Hans föremål kom att resa runt i världen, men själv lämnade han knappt sitt hemland. Dock flög han en gång Zeppelinare till Berlin, men det gick så långsamt och var visst även tråkigt, så han tog sedan tåget tillbaka hem. Annars var Axel väldigt fascinerad av flygmaskiner och den 21 september 1913, premiärflög han med den kände konstflygaren Maurice Chevilliard upp på en flygtur från Gärdet utanför Stockholm. 

I Ateljén förblev Axel bosatt och verksam fram till sin död. Lite rebelliskt dog han sittandes i sin korgstol, den 15:e mars 1925, endast 56 år gammal. Han ville inte dö i sotsäng: De ska inte få mig på knä, som han uttryckte det. Nedan bild är hans kista på likvagnen utanför hans ateljé och ett långt begravningsfölje förde honom till den sista vilan på kyrkogården i Döderhult där det går att besöka hans grav, samt även en staty av honom gjord av Arvid Källström.

Nu är Döderhultarns stig till ända, och vi avslutar med ännu ett citat av vår kära Axel:
En nype mull, va ä en mer?

(EN) Northern Outlet – Sign 7

Now you are standing at the last sign of Döderhultarn's Path at one of Eckern's northern entrances, between Högetorp and the large Eckerhult, where he moved when he was 9 years old. The large Eckerhult is the red house with a high wall made of natural stone that you see on the other side of the lake.

In November 1889, the family moved into a house at Slottsgatan 11 in Oskarshamn, where Axel was allowed to sit and "doodl” in his own small carpenter's workshop. Axel became a bit more known in his hometown during Oskarshamn's 50th anniversary in 1906, and he then moved to Garvaregatan 9. This room became both Axel's home and his workplace – his studio. The studio has been preserved since Axel's time and can be visited through the Oskarshamn local history association.

His artworks traveled around the world, but he himself hardly left his homeland. However, he once flew as a Zeppelin passenger to Berlin, but it was so slow and apparently boring that he then took the train back home. Otherwise, he was very fascinated by aircraft, and on September 21, 1913, he made his first flight with the famous stunt pilot Maurice Chevilliard on a sightseeing flight from Gärdet outside Stockholm.

In the studio, Axel remained living and active until his death. A little rebelliously, he died sitting in his wicker chair on March 15, 1925, at only 56 years old. He did not want to die in a soot bed: "They shall not get me on my knees," as he expressed it. The picture below shows his coffin on the funeral carriage outside his studio, and a long funeral procession took him to his final resting place in the cemetery in Döderhult, where his grave can be visited, along with a statue of him made by Arvid Källström.

Now Döderhultarn's Path comes to an end, and we finish with another quote from our dear Axel:

"A little mole, what else am I more?"

(DE) Nord-Ausfahrt – Schild 7

Jetzt steht ihr am letzten Schild des Döderhultarn-Wegs an einem der nördlichen Eingänge von Eckern, zwischen Högetorp und dem großen Hof Eckerhult, wo er mit 9 Jahren hingezogen ist. Eckerhult ist das rote Haus mit einer hohen Mauer aus Naturstein, das Sie auf der anderen Seite des Sees sehen.

Im November 1889 zog die Familie in ein Haus in der Slottsgatan 11 in Oskarshamn, wo Axel in seiner kleinen Schreinerwerkstatt sitzen und „doodl“ (skizzieren) durfte. Axel wurde in seiner Heimatstadt während des 50. Jubiläums von Oskarshamn im Jahr 1906 etwas bekannter und zog dann in die Garvaregatan 9 um. Dieser Raum wurde sowohl Axels Zuhause als auch sein Arbeitsplatz – sein Studio. Das Studio ist seit Axels Zeiten erhalten geblieben und kann durch den Ortsverein Oskarshamn besichtigt werden.

Seine Kunstwerke reisten um die Welt, aber er selbst verließ kaum seine Heimat. Er flog jedoch einmal als Zeppelinpassagier nach Berlin, doch das Flugzeug war so langsam und anscheinend langweilig, dass er dann mit dem Zug zurück nach Hause fuhr. Ansonsten war er sehr fasziniert von Flugzeugen, und am 21. September 1913 machte er seinen ersten Flug mit dem berühmten Stuntpiloten Maurice Chevilliard bei einem Sightseeing-Flug vom Gärdet außerhalb von Stockholm.

Axel lebte und arbeitete bis zu seinem Tod in seinem Studio. Ein bisschen rebellisch, starb er am 15. März 1925 im Korbstuhl im Alter von nur 56 Jahren. Er wollte nicht an Tuberkulose sterben: „Sie sollen mich nicht auf den Knien bekommen“, wie er es ausdrückte. Das Bild unten zeigt seinen Sarg auf dem Trauerwagen vor seinem Studio, und eine lange Prozession trug ihn zu seiner letzten Ruhestätte auf dem Friedhof in Döderhult, wo sein Grab besucht werden kann, ebenso wie eine Statue von ihm, geschaffen von Arvid Källström.

Nun geht der Döderhultarn-Pfad zu Ende, und wir schließen mit einem weiteren Zitat unseres lieben Axels: „Ein kleines bisschen Erde, was sind wir sonst noch?“