Andra samtida konstnärer

Konstnären Arvid Källström född 1893-02-17 i Oskarshamn. Död 1967-10-27 i Påskallavik.

Vid Edvard Källströms villa i Månskensviken. 1920-tal. Stående från vänster: okänd, okänd (skymd), Greta Källström, (i blus med vit krage), Elin Källström (född Nilsson, Arvids fru), Arne Hergin, Edvard Källström, Bernhard Källström, Kita Källström som hålls av Arvid Källström. Sittande, längst till höger, Greta Lindström (född Wretling). Fotograf: Henry Källström, Oskarshamn

I Arvid Källströms ateljé.

Vykort. Konstnär Arvid Källström i sin trädgård vid Källströmsgården i Påskallavik. Till höger i bild syns hans verk Vindorgel.

Arvid Källström (1893–1967) var en svensk skulptör som arbetade i flera olika material, som granit, marmor, trä, brons, terrakotta och cement.

Föräldrarna var ornamentbildhuggarna Edward Källström och Ida Pettersson. Källström var gift med Elin Nilsson och morfar till Håkan Juholt. Han levde och verkade i nära 30 år i Källströmsgården i Påskallavik. I trädgården kan man idag beskåda många av hans skulpturer bland annat "Liggande kvinna", "Fransyskan" och "Blå pojken".

Arvid studerade i Köpenhamn 1916–1919 för Kai Nielsen och fortsatte sin utbildning 1920–1926 i Paris, där han sedan under en följd av år hade sin ateljé. Han besökte som Ester Lindahls-stipendiat 1924–1925 Italien, England, Belgien och Nederländerna. År 1934 återvände han till Sverige och var verksam i Stockholm tills han 1939 slog sig ned i Påskallavik.

I Paris ställde Arvid Källström ut på Salongen och på Salon des Realitets Nouvelles. Han deltog också i utställningar på Charlottenborg och Den Frie Udstilling i Köpenhamn och på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Hans konst finns också representerad i Nationalmuseum, Moderna museet och Kalmar konstmuseum.

Under senare år arbetade han med nonfigurativa kompositioner, där materialets och formens rena, organiska struktur varit föremål för hans studium. Hans konst karakteriseras av ett inträngande naturstudium, i förening med en strävan att nå en samlad, stramt förenklad skulptural form.

Från 1940 var han centralgestalt i den så kallade Källströmgruppen, som regelbundet ställde ut i Oskarshamn. Källströms produktion är synnerligen omfattande och spänner från småskulpturer och porträtt till monumentalgrupper av olika slag, bland annat fontängrupper och kyrkliga arbeten.

Några av hans verk:

• Sjöjungfrun, fontän, brons, 1935, Lilla Torget i Kalmar
• Fontän i Oskarshamn
• Fontän i Hultsfred
• Nils Dacke, brons, Gamla Torget i Virserum
• Esaias Tegnér, brons, 1926, i Växjö
• Trekungamötet i Kungälv, brons, 1958, Kungälv
• Vid målsnöret, brons, 1936, Hudiksvall
• Solglädje, 1957, ursprungligen Umedalens mentalsjukhus, nu vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå
• Ölandsflickan, granit, 1943, framför Borgholms stadshus på Borgholms torg
• Ridå och väggreliefer till Sagabiografen i Oskarshamn samt till det ovanpå belägna Café Oderth, 1949

Bertha Hübner

Bertha föddes i Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholm och var textilkonstnär, företagare och föreningsaktiv. Hon blev pionjär inom svenskt textil- och konsthantverk.

Bertha engagerade sig tidigt i den svenska kvinnorörelsen, i Sällskapet Nya Idun, Fredrika-Bremer-förbundet samt Handarbetets Vänner. Men det var i det egna företaget Svensk Konstslöjds-utställning som hon tillsammans med Selma Giöbel kom att driva formgivningen framåt i Sverige. Tillsammans grundade de företaget 1885 och Bertha var dess direktör perioden 1896–1910.

Precis som Handarbetets Vänner sålde Svensk Konstslöjdsutställning hantverk, ett brett sortiment av mässingsarbeten, järnsmide och textilier, vilka tillverkats i firmans egen ateljé eller köpts in från hantverkare runt om i Sverige. Efter tio år ombildades företaget, Selma Giöbel slutade och flyttade utomlands, Bertha Hübner fortsatte driva butiken vid Norrmalmstorg.

Vid Världsutställningen i Paris 1900, där fick Bertha Hübner motta en guldmedalj tillsammans med Selma Giöbel samt omnämnande “Officiere d’Ácadémie” av le Ministère l´Instruction Publique.  

Parallellt med sitt arbete med företaget var Bertha Hübner aktiv i kvinnorörelsen. Hon var tidigt medlem i Sällskapet Nya Idun, och tjänade som dess sekreterare 1909–1910 samt ordförande 1910–1918. Tillsammans med Sofia Gumælius, Selma Giöbel och Hildegard von Franken var Hübner med om att grunda Kvinnoklubben 1887, där hon skulle tjäna som ordförande under flera år.

I Kvinnoklubbens egen lokal kunde kvinnliga telefonister, lärare, bankbiträden och andra arbetande kvinnor ur medelklassen träffas för att låna böcker, samtala eller äta tillsammans efter arbetsdagens slut. Så småningom byttes inriktning på sällskapet, som blev mer en samlingspunkt. Bertha var sekreterare i Svenska Kvinnors Nationalförbund 1896–1898, och deltog 1911 i förarbetena till Den internationella rösträttskongressen i Stockholm.

Bertha skrev även texter, bland annat om Handarbetets vänners avdelning Licium. Under sina år i Sällskapet Nya Idun var hon redaktör för en bok till minne av sällskapets skriftställarinna, författaren Henrika Widmark, efter att denna gått bort 1920.

År 1905 tilldelades Berta Hübner den kungliga medaljen Litteris et Artibus 1905 för sina "framstående konstnärliga insatser” ur konungens hand.

Bertha Hübner avled 1924 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.

Bror Hjorth, född 22 april 1894 i Kronsäter, Ambricka rote, vid Marma, Älvkarleby socken, död 21 maj 1968 i Uppsala, var en svensk skulptör och målare.

Som son till skogvaktaren Emil Gottfrid Johansson och Charlotta Johansdotter växte han upp bland bönder i Stora Dalboda, Viksta socken, några mil norr om Uppsala. Han hade en tidig kontakt med spelmän i trakten och musiken betydde mycket för hans konst.

Bror fick sin konstnärliga utbildning i Paris, där han levde och arbetade under hela 1920-talet. Han utbildade sig till skulptör, men kom med tiden att bli lika mycket målare. Han tog intryck av både äldre och samtida konst och inspirerades hela livet av folkkonst. Särarten i Bror Hjorths konst bestäms just av föreningen av modernistisk skolning med folklig tradition.

Han var 1915 under kortare perioder elev på Althins och Gunnar Hallströms målarskola, men gjorde sedan uppehåll på grund av sjukdom. Från 1919 var han extraelev på Konstakademien i Köpenhamn för Einar Utzon-Frank under ett och ett halvt år och därefter studerade han för Antoine Bourdelle i Paris i fyra år. Han bosatte sig efter studietiden i Uppsala och uppförde där ett ateljéhus i Kåbo, vilket numera är museet Bror Hjorths Hus.

Med sitt robusta formspråk och sina starka färger förmedlar Bror Hjorths konst stor livsglädje. Kärleksmotiv, folktrons näck och huldra samt spelmansmotiv är vanliga i hans konst. Han utförde också många verk med religiösa motiv.

Sitt publika genombrott fick Bror Hjorth i mitten av 1930-talet då hans Kärleksskulpturer censurerades på en av hans utställningar. Skulpturerna blev mycket omdebatterade och även missförstådda, eftersom de ansåg vara för erotiskt utmanande.

Bror Hjorth var professor i teckning vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1949–1959 samt erhöll Sergelpriset 1955.

Bror Hjorth är begravd på kyrkogården vid Björklinge kyrka i Uppsala kommun.

Bland Hjorths stora produktion bör nämnas:

• "Kubistisk flicka", skulptur, 1921
• "Visdomens brunn, skulptur, 1933
• "Begravningen", målning, 1925
• "Den lidande Jesus", målning
• "Flicka med fruktkorg", skulptur i brons, 1951, utanför entrén till Huddinge kommunalhus
• Näckens polska, brons, utanför Uppsala centralstation
• Altartavla i Salabackekyrkan i Uppsala
• Altartavla i Jukkasjärvi kyrka
• Reliefer på Heliga korsets kapell på Skogskyrkogårdens krematorium i Stockholm

Brors konst finns representerad i Nationalmuseum, Modena museet, Prins Eugens Waldemarsuddes samlingar och DigitaltMuseum.

Elisabet var född i Oskar, Kalmar län, död i Västanvik, Leksand och var en svensk  textilkonstnär. Hon var dotter till folkskolläraren och klockaren Gustaf Wisén och hans hustru och gift med musikern Anders Jobs. 

Hennes konst består av broderier på egenhändigt vävda tyger ofta med blomstermotiv. Fadern var omtalad för sin trädgård som var fylld av ovanliga blommor och fruktträd. Hans trädgård kom att betyda mycket för Elisabet Wisén-Jobs konst, liksom den ålderdomliga trädgården med rabatter och rosenbuskar som omgav Klockargården i Falun, där hon bodde 1907–1925 med sin make.

Elisabet fick sin grundläggande utbildning vid dåvarande Tekniska skolan där Sofia Gisberg var föreståndare och undervisade i bland annat konstsömnad. Var hon än bodde målade och dekorerade hon väggar och tak med bilder, blommor och bårder. Hon målade tavlor, färglade kartor åt Bergslaget, tecknade åt modejournaler och målade en ”allmogemålning”, en variant av 1800-talets bonadsmålningar, till Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906.

Äktenskapet med Anders Jobs som ingåtts 1901 upplöstes 1926. Av deras sju gemensamma barn kom alla utom två att ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Inspirationen till deras yrkesval kom framför allt från modern. Sedan hon bosatt sig i Stockholm med de fyra yngsta barnen tog hennes konstnärliga bana en ny vändning. Redan under tiden i Falun hade hon börjat med de broderier som skulle ge henne berömmelse som konstnär och när dottern Lisbet Jobs kom in på Högre konstindustriella skolan (Tekniska skolan) valde hon att själv följa några av kurserna.

Sedan dottern fått sitt avgångsbetyg som keramiker 1930 kom Elisabet att engagera sig i hennes verksamhet, särskilt som de båda yngre döttrarna också valde den konstnärliga banan. Döttrarna blev snart framgångsrika och när keramikverkstaden inte längre räckte som försäljningskanal registrerades 1934 Jobs keramik och textil som butik på Norrlandsgatan 17 i Stockholm.

Elisabet Wisén-Jobs var en mästerlig brodös. Det sades om henne att hon alltid hade en linnebit och några garnändar i fickan. När helst hon hade en ledig stund broderade hon. Några förlagor behövdes inte. Hennes material var ett slätt tyg, som hon ofta själv vävt, och garner i ull, lin eller silke som hon fick från sin missionärssyster Gertrud i Indien. Hon arbetade improviserat med sin nål. Broderierna gick inte att efterlikna, de var skapade av en stark och konstnärlig personlighet.

Under sin tid blev hon en av de främsta företrädarna för broderad konst. Journalisten Ingrid af Ström lyckades övertala henne att bli medarbetare i tidningen Idun. Elisabets broderier presenterades generöst i tidningen, ofta över hela uppslag. De mönster som läsarna fick var uppritade och påbörjade. De var målade för hand på tyget, inte kalkerade. Inget mönster blev därför fullständigt likt det andra. Det var, kan man säga, original som på detta sätt erbjöds läsekretsen. Under mer än ett årtionde medverkade hon med handarbeten i Idun. Bland mönstren fanns kuddar med hjärtformade kransar, små barnhättor med linnea, dukar med rosenknoppar och dukar med ängens vildflora, allt med en modern impressionistisk touche.

Elisabet Wisén-Jobs var även engagerad i utställningen När skönheten kom till byn på Nordiska Kompaniet, (NK), 1945, som blev döttrarnas genombrott som textila formgivare sedan de började överföra sina keramiska motiv till textil. Deras mönster för textil metervara var tryckta av Erik Ljungberg i Floda, medan brodern Peer Jobs svarat för tryckningen av schaletter och textila tavlor.
På utställningen visades också broderier av Elisabet.

Försäljningen i Jobs keramik och textil pågick fram till början av 1940-talet och den återupptogs i Västanvik i Leksand, dit dottern Lisbet Jobs med familj flyttat 1943. Flera av familjemedlemmarna följde efter och Västanvik blev därefter hemort för det som kom att kallas konstnärskolonin Jobs. Elisabet Wisén-Jobs blev ett självklart centrum i det hus som hon lät uppföra för sig och dottern Gocken Jobs. Hennes roll i familjen beskrevs av Gustaf Näsström i Dagens Nyheter inför utställningen på NK: ”Kolonin har prägeln av ett upplyst matriarkat, där den familjära kärnan bildas av fru Elisabet Jobs, själv småländska men delaktig av gammalt dalablod genom sitt giftermål med musikdirektör Anders Jobs i Falun. Kring denna moderna ’Stormor i Dalom’ har sex döttrar och en son vuxit opp, och av denna plejad ägnar sig åtminstone sex åt konstnärlig verksamhet i någon form”.

Ett urval av hennes verk finns att se på DigitaltMuseum.      

Skulptören Erik Reimhult, född 6 september 1915 i Hjorteds församling i Kalmar län, död 20 september 1999 i Törnsfalls församling i Kalmar län.

Under hela sin yrkesverksamma tid var han bosatt i nuvarande Västerviks kommun och från och med 1952 hade han sin verkstad och ateljé i Hjortenbaden, 9 kilometer norr om Västervik.

Erik Reimhult började i unga år snida djur och gubbar som fanns i hans omgivning. Åren 1942–1945 utbildade han sig vid Västerviks bildhuggarskola. År 1957 praktiserade han hos Bror Hjorth i Uppsala. Intresset för djur och natur gjorde att han ägnade mycket tid åt att utveckla sin speciella teknik: att med såg forma djurskulpturer i trä. Sågen som verktyg ger en kärvhet som väl stämmer överens med den karaktär man anar hos till exempel en älg eller en vildsvinsgalt. Detta uppnås bland annat genom att träytan lämnas just så rå som valet av denna teknik medger.

Erik hade utställningar främst i Småland. Bland hans separatutställningar kan följande platser nämnas: Karlskrona, Uddevalla, Linköping, Mariestad, Kalmar Konstmuseum, Växjö, Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm "Djur i skulptur", Skogsmuseet i Gävle.

Offentliga verk i urval

• Monument till arbetets ära, brons och granit, 1955, Bruksparken i Ankarsrum, i samband med Ankarsrums bruks 300-årsjubileum
• Porträttbyst av konstnären Harald Wiberg, 1989, Bruksparken i Ankarsrum
• Minnestavlor i brons över Svenska Frivilliga Flygflottiljens (F 19) insatser, placerade i Helsingfors och Malmslätt
• Två rådjur, brons, Västervik
• Rådjur, brons, kyrkogården i Hjorted
• "Solkatt", brons, utanför entrén på Västerviks gymnasium
• "Utterlek", brons, Gamleby  

Några verk i trä

• Bisonoxe, furu
• Fårklipperska, ek
• Vildsvin, furu
• Smålänning, ek
• Häst, lind

Ett urval av hans verk finns att se på DigitaltMuseum.

Gustaf Otto Gabriel Jansson, född 3 april 1879 i Figeholm i Misterhults församling Kalmar län, som son till skolläraren Johan Gustaf Jansson. Död 23 januari 1949 i Hjorteds församling i Västervik, var en svensk målare, tecknare, grafiker och bildsnidare. Kallades Misterhultarn.

Gustaf Otto Gabriel Jansson kallade sig ibland för Otto, ibland för Gabriel och ibland för sitt smeknamn, Misterhultarn.

Otto Jansson arbetade först som sjöman och bosatte sig 1915 i Mörtfors i Hjorteds socken. Där började han måla tavlor, mest landskaps- och skärgårdsmotiv från trakten kring Oskarshamn. Tavlorna blev högt uppskattade och han inbjöds till Skåne konstförenings utställningar. Bland hans offentliga arbeten märks en fondtavla till Baptistkapellet i Mörtfors och en stor landskapsmålning i Mörtfors samlingslokal samt kulisser för Folkets hus.  

Hans konst består förutom tavlor av träskulpturer med stor dramatisk kraft. Jansson är representerad vid Nationalmuseum med gruppen Tidningsläsare som 1914 ställdes ut på Svenska Statens porträttsamling på Gripsholms slott, samt på Kalmar konstmuseum och Kalmar läns museum.

Offentlig utsmyckning

• Altartavla i Baptistkyrkan i Mörtfors
• En stor landskapsmålning i Mörtfors samlingslokal
• Kulisser för Folkets hus

Hans verk finns representerade på Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum och Kalmar läns museum.

Sven Ivar Lindekrantz, född 30 december 1902 i Göteborg, död 20 december 1981 i Skärhamn, Bohuslän. Han var son till pianosnickaren Carl Ivan Lindecrantz och Ellen Charlotta Johansson samt bror till Lars och Per Lindekrantz. Skulptör som skapade djur- och porträttskulpturer men också monumentalverk.

Lindekrantz utbildades vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och har gjort större träskulpturer främst för kyrkor på många platser i Sverige, bland annat i Valbo, Sundsvall (korfigurerna i Sundsvalls kyrka 1948–1952), Fristad och Trollhättan.

Mellan Doktor Allards gata och Doktor Westrings gata i Södra Guldheden i Göteborg finns en träskulptur som heter "Havre och betong", oftast kallad Hästen, och är gjord i rödbrunt teakträ och inoljad med 15 liter linoljeblandning. Den kom på plats i juni 1956 och "... är byggd, i mycket likt en båt, sinnrikt konstruerad av Ivar Lindekrantz och hans broder Erik, med äkta känsla och handlag för träet. Den konstnärliga formen har sakta vuxit fram under den långa proceduren i bildhuggarverkstaden och denna samlade arbetsenergi framstår med ett starkt definitivt uttryck i den färdiga träskulpturen. Vackert har trähästen inordnats i terrängen, där den står med bakbenens stolpar spjärnande mot markens lutning, vilande och lyssnande aktiv."

Hjälp till valet av plats för skulpturen fick man av en förbipasserande polisryttare vid Doktor Westrings gata. Häst och ryttare fick där agera modell för hur det skulle kunna se ut på platsen, och man beslöt då att istället byta till nuvarande plats.

År 1977 fick han ta emot Prins Eugen-medaljen ur kungens hand för sitt hantverk som skulptör.

Ivar Lindekrantz är begravd på Klövedals kyrkogård.

Flera av hans verk finns representerade i Nationalmuseum och Göteborgs konstmuseum.

Per Ingvar Nilsson-Öst, född 4 april 1918 på gården Östas i Uvås by i Järvsö socken, död 13 februari 2012 i Gävle. Känd som träbildhuggare och skulptör.

Per utbildade sig på Konstfacks skulpturlinje 1942–1946. Mellan 1946 och 1956 arbetade han i Stockholm bland annat hos Palms stenhuggeri, Lena Börjeson, Carl Eldh och Norén Konstgjuteri.

Från 1960 var Per konstnär och studerade 1962–1964 på skulpturlinjen på Konstfack. Han debuterade 1963 på Konstfrämjandet i Stockholm.

Per Nilsson-Öst gjorde sig känd för skulpturer såväl i trä som i brons. En större samling av hans verk finns på Länsmuseet Gävleborg i Gävle.

Offentliga verk i urval

• Glädjens blomster, brons, 1965, Östra Stationsgatan i Bollnäs
• Prosten Ullberg, bronsbyst, 1968, Klövsjö kyrka
• Lekande barn, brons, 1969, Gävle sjukhus
• Hälsingekrönika, 1969, trärelief, Öjeskolan i Järvsö
• Linhantering, trärelief, 1971, Söderhamns lasarett
• Flottaren, brons, 1972, Karlslundsbadet i Bollnäs
• Tidsspegeln, räcke i brons, 1972, Söderhamn
• Tanken är som fågeln fri, rostfritt stål, 1973, Polhemsskolan i Gävle
• Vasaloppsåkaren, brons, 1974, Mora
• Herrarna i hagen, trärelief, 1974, Hälsinge regemente i Gävle
• Det är Herren, altartavla, 1976, Västra Flemingsbergs kyrka i Huddinge kommun
• En epok i trä, relief i trä, 1977, Förvaltningshuset i Sundsvall
• Häst med ridande barn, brons, 1979, lasarettet i Mora
• Stora syster och lille bror, brons, 1979, lasarettet i Mora
• Barnbarnen, brons, 1979, Ängslundagården i Arbrå
• Hästmarknad, brons, 1974, Töreboda
• Mikael och draken, brons, 1980, Mora
• Kolaren, brons, 1981, Ljusdals museum
• Johan III, brons, 1982, Sjöbodarna i Hudiksvall
• Flottaren, brons, 1982, Stöde
• Hjulsmeden, brons 1985, torget i Surahammar
• Fiskaren, brons, 1982, Hudiksvall
• Arbetaren, brons, 1991, Iggesund
• Hambodansarna, brons, 1996, Stationsplatsen i Järvsö
• Prosten Börje Björklund, brons, 2001, Kyrkön i Järvsö

Ett urval av hans verk finns att se på DigitaltMuseum.

I byn Rugstorp, belägen fyra mil nordväst om Kalmar, föddes Helge Carlsson 21 augusti år 1897. Han dog på julafton 1971. Med en lantbruksbakgrund från fadern Carl Nilsson och modern Jenny Göransson, hämtade han inspiration från sitt småländska hemland.

Brodern Charles tog över familjens jordbruk och bröderna antog båda det vanliga efternamnet Carlsson, efter fadern Carl. När Helge gifte sig 1938 med Linnéa Göransson tog han efternamnet Rugland.

I ungdomen balanserade Helge mellan studier och arbete på familjens gård. Trots tidiga planer på att bli lantbrukare, övergav han snart den tanken för sin passion – träsnideri. Åren 1916–1917 och 1919–1920 utbildade han sig vid Högalids Lantmanna- och Folkhögskola. Han hade planer på att utbilda sig till agronom, men snideriet tog snart helt överhand.

Helge började redan i tonåren snida nyttoföremål och figurer i trä och med tiden kom snideriet bli hans huvudsakliga sysselsättning. Provinsialläkaren i Grönskåra, Kurt Bergström, uppmuntrade honom att fördjupa sig i träsnideriet. Han sporrade Helge att skicka brev och bilder på några av sina snidade gubbar till konstnären Carl Milles, vilken blev mycket intresserad och svarade med ett långt brev och uppmuntrade honom att ägna sig åt snideriet.

Rugstorparn som han kallades, skar en mängd skulpturer av mer eller mindre kända Kalmarbor, allt från landshövding Falk till den lille mannen på gatan. De blev förbluffande porträttlika och när figurerna sedan ställdes ut i Dillbergska bokhandelns fönster i Kalmar vållade de enligt uppgift folksamling på gatan utanför. Året var 1925 och därmed hade Helge Carlsson gjort sina första affärer och förstått att han kunde leva på sitt snideri. Efter genombrottet följde flera större utställningar.

Han debuterade i en utställning i Kalmar 1927 och medverkade därefter i ett antal andra, bland annat i en utställning med Smålands konst i Oskarshamn 1948, samt på utställningar i Berlin, New York och San Francisco. När han slutligen slog igenom jämfördes han ofta med Axel Petersson Döderhultarn, dock skiljer de sig åt en hel del i stilen eftersom Rugland koncentrerade sig på att få personernas ansikten porträttlika, medan Döderhultaren lät hela figuren likna den avbildade personen. 

Mestadels arbetade Rugstorparn i al, precis som Axel Döderhultarn det var ett lämpligt träslag att skära i och gav ett garvat utseende åt gubbarna. Helge var en skarpsynt iakttagare av sin omgivning och han registrerade människors utseende i sitt minne och tyckte särskilt mycket om att åka tåg. Där kunde han ostört sitta och betrakta sina medpassagerare. Genom sina träfigurer önskade Helge Rugland, att minnet av folket i hans hembygd skulle leva kvar.

Genom en donation mottog Kalmar läns museum 2007 en stor samling av Ruglands verk och hans verk finns idag att beskåda som en egen utställning.

Flera av hans verk finns att se på  DigitaltMuseum.

Selma var född den 10 juli 1843 på Mårsäters bruk i Örebro län, död den 4 april 1925 i Vadstena, dotter till brukspatronen Carl Fredrik Giöbel, patron på Uppsala och Mårsäter gårdar och dennes hustru Lovisa Jansson. Selma var syster till Carl Albert Giöbel och faster till Elsa Giöbel-Oyler.

Selma Giöbel var verksam som träsnidare, skulptör, gravör och textilkonstnär och komponerade mönster för bland annat tapeter och mattor. Hon var medlem av styrelsen för Handarbetets vänner och ägare och ledare för firman Svensk Konstslöjdutställning.

Selma kom på 1870-talet till Stockholm, där hon utbildade sig på Slöjdskolan, numera Konstfack. Redan under utbildningstiden intresserade hon sig för träslöjd och studerade vid Tekniska skolan i Stockholm. I slutet av 1870-talet studerade hon i Frankrike, England, Tyskland, Schweiz och Italien, vid South Kensington School of Art i London och i Rom, Florens och Paris.

Hon grundade år 1885 firman Svensk Konstslöjdsutställning tillsammans med Berta Hübner, för försäljning av träslöjd och konsthantverk. Giöbel var ägare och direktör för firman från 1885 till 1898, då hon lämnade firman och bosatte sig i Italien. Affären i Stockholm drevs vidare av Berta Hübner.

Firman uppvisade många grenar av svensk konst och konstindustri, som målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken och folkdräkter. Affärsrörelsen växte snart och blev ledande i Stockholm när det gällde svenskt konsthantverk. Stockholmarna omtalade den ofta som ”Giöbels”.

Efter Slöjdskolan börjar Giöbel som träsnidare. Hon deltog i en rad av de stora industriutställningarna i Sverige och utomlands, bland annat i World's Columbian Exposition i Chicago 1893, där hon representerade Sverige som kvinnlig egenföretagare, och som representant för Swedish Ladies Comittee, som beskyddades av drottning Sophia.

Från träslöjd övergick Selmas intresse med tiden mer och mer till textilkonst. Prov på hennes textila konst visades på Stockholmsutställningen 1897. Efter sin flytt till Italien 1898 fortsatte hon att skapa bland annat gobelänger och fick stora framgångar med sina vackra textila mönster, huvudsakligen i jugendstil. Till den här perioden hör hennes arbeten "Biblioteksmöbel med påfåglar" och gobelängen "Skator". Hon gjorde mönsterritningar till möbeltyger, väggbonader, tapeter, mattor och även möbler. Hon var som formgivare nyskapande men hela tiden med rötter tillbaka i svensk slöjdtradition.

När Selma Giöbel 1907 återvände till Sverige bosatte hon sig i Vadstena. Hon öppnade en vävskola och en textilateljé och skapade här många av sina mest betydande arbeten. Bland annat finns på Ellen Keys Strand flossamattan ”Ombergs blommor”. 1908 startade hon tillsammans med M. Alvin affären Vadstena-broderier för broderade och sydda spetsar. På Konstindustriutställningen 1909, som kunde ses som en sammanfattning av då aktuellt konsthantverk, ställde hon ut gobelängen ”Vadstena klosterträdgård” och mattan ”Vätterns is”. Den senare köptes av Verner von Heidenstam. Mycket berömda blev de knypplade Vadstenaspetsarna, som utfördes i hennes textilateljé.

Selma tillhörde grundarna av Handarbetets Vänner 1874, satt i dess styrelse fram till 1885, och verkade även som lärare där. Selma var Handarbetets Vänners representant vid världsutställningen i Paris 1878, där hon mottog en silvermedalj.

År 1885 blev hon även en av grundarna till sällskapet Nya Idun. Giöbel satt i dess styrelse från starten 1885 fram till 1895, när hon efterträddes av Anna Billing.

Selma tillhörde 1887 grundarna av Kvinnoklubben och engagerade sig också för kvinnlig rösträtt.

1898 tilldelades Selma Giöbel medaljen Illis quorum meruere labores: Illis Quorum i egenskap av sina utryck som textilkonstnär, skulptör och konsthantverkare. Medaljen är en belöningsmedalj och betyder på svenska ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”. Instiftad av kung Gustaf III år 1785 och delades ut fram till 1975.

Syskonen Giöbel var bland annat med vid Världsutställningen i Paris år 1900, där Selma Giöbel tillsammans med Bertha Hübner fick motta en guldmedalj samt omnämnande i “Officiere d ’Académie” av le Ministère l´Instruction Publique.

Några av hennse verk finns i Nationalmuseets samlingar.

Sophia född 28 februari 1819 på Knutingarps gård, Säby socken i Jönköpings län, död 21 maj 1875 i Motala, var en svensk konstnär, konsthantverkare och träkonstnär. Hon var även känd under namnet Jungfru Isberg.

Sophia Isberg var dotter till skomakaren och svarvaren Johannes Isberg och hustrun Magdalena Andersdotter. Hon flyttade med sina föräldrar och sin bror till Motala 1840 och var bosatt i en liten stuga i Gamla stan tillsammans med sin bror, svarvaren Jakob Fredrik Isberg, resten av livet.

Sophia blev redan under sin livstid berömd och prisbelönt för sina träsniderier. Materialkännedomen hade hon fått genom sin far och sin bror, som båda var kunniga yrkesmän. Till större dosor användes masurbjörk och till mindre lönn. Endast enstaka arbeten skars i elfenben. Träden som skulle bli material att snida och svarva i fälldes en tid före midsommar då de var rika på sav. Hela trädet med grenar och löv pallades sedan upp på bockar, och i september eller oktober kunde virket användas. Det var då ingen risk för sprickbildning. Sophia Isberg snidade med specialtillverkade verktyg för att forma de intrikata figurerna. Hon hade 53 knivar som brodern tillverkat och fick ibland använda förstoringsglas till de minsta detaljerna. Inspirationen hämtade hon i tidningar och tidskrifter där det fanns litografiska illustrationer. Hon försågs oftast med tidningar av sin mecenat, järnhandlare Eduard Molander, samt journalisten och rösträttsförespråkaren Isidor Kjellberg.

I den lilla stugan i Motala skapades allt från enklare bruksföremål som bestick, nålhus, virkaskar och servettringar till riktiga praktpjäser. Sophias sniderier förändrades omkring 1855 från att vara utförda i låg relief till en högre. I dessa arbeten är figurerna så djupt skurna att de är nästintill fristående. Hon skar jaktscener, figurer ur mytologin och bibeln. Kungar var särskilt populära och Sophia Isbergs egen favorit var Napoleon som återfinns på många föremål. Ett av hennes verkligt fulländade verk är en urna som tillhört den i Motala legendariske sjökaptenen Johan August Carlsson. Arbetet hyser hela 223 figurer, 15 hästar, två lejon och en fågel. Motiven är hämtade från historiska händelser och sagans värld och urnan snidades troligen i början av 1860-talet. Sophia gjorde också ett självporträtt i form av en ringgömma. Den sju centimeter höga statyetten är skuren i björk.

Redan vid Svenska Slöjdföreningens första utställning i Stockholm 1847, slog Sophia igenom som allmänt känd konstnär, där hon medverkade med flera träsniderier. Carl Palmstedt och Carl Gustaf Qvarnström som såg hennes arbeten satte igång en insamling för att möjliggöra att hon kunde studera vid Konstakademien, och drottning Josefina erbjöd en pension på 200 riksdaler, men hon tackade nej till allt.

Sophia Isbergs verk fanns med på flera utställningar och fick överallt stort beröm. Förutom i Stockholm och Göteborg, ställdes hennes verk ut vid världsutställningarna i London 1862, Paris 1867 och Wien 1873. Trots detta blev hon sin hemstad trogen hela livet.  

Det berättas att kung Karl XV vid ett besök i Motala ville träffa Jungfru Isberg. Bud skickades till hennes stuga, men hennes svar blev helt enkelt att om kungen ville träffa henne, så fick han komma till henne. Inget möte blev således av, men kungen köpte via landshövdingen i Östergötlands län 1859 hennes finaste komposition, ett cigarrställ av lönn med motivet Napoleons apotheos, där man ser kejsaren i en triumfvagn dragen av fyra hästar.

Sophia ligger begraven på stora kyrkogården i Motala. Efter hennes död lät Konstakademien resa en gravvård i gjutjärn över hennes stoft på Stora kyrkogården i staden.

Flera av hennes verk finns i Nationalmuseets samlingar och på DigitaltMuseum.

Svea var född 9 april 1870 på Lidingö, död 15 september 1940 i Maria Magdalena församling i Stockholm. Hon var en svensk konsthantverkare och träsnidare.

Dahl studerade konst för Selma Giöbel. Hon anställdes 1886 som assistent till Giöbel och övergick senare till en anställning vid AB Svensk konstslöjd. Hennes konst består bland annat av träsniderier.

Dahl är gravsatt på Norra kyrkogården i Stockholm.