Axel Petersson Döderhultarn 1868–1925

Förädrar

Döderhultarns far, hemmansägare Per August Petersson och mor Eva Charlotta, kallad Eva-Lotta.

Som son till storbonden Per August Petersson (1834-07-03–1877-09-09) och Eva Lotta Persdotter (1837-05-18–1909-05-09), även hon av bondesläkt, växte Axel upp som ett av sju syskon. Då Axel hade två äldre bröder, lät föräldrarna honom vara fri i sina konstnärliga uttryck, dels då någon av bröderna förväntades ta över gårdarna så småningom, dels då han visade fallenhet för skapande. Axel sägs ha börjat sin skapande bana i bulldeg, men hans skapelser var inte alltid uppskattade av hans mer religiösa moder. Han gick sedan över till att skissa och något senare började han tälja i trä. I början provades olika träslag, som päron och björk, men när han provade alträ, blev detta det träslag han använde. Dessutom, menade han, hade alträ den verkliga goda, lortbruna bondgubbsfärgen som passade hans figurer utmärkt. Materialet var trä, bara trä. Det gjordes välmenta försökt att locka honom att även prova andra material som lera, men detta kastade han bort med orden Tvi, sånt klen!

Fadern dog redan vid 43 års ålder i det som då kallades sotdöden, mer känt idag som TBC eller tuberkulos. Samma år i december dog yngste sonen Bonde Martin, endast 15 månader gammal. Modern fick ensam ta hand om Axel och hans nu fem syskon och de flyttade då till familjens andra gård, Eckerhult, när Högatorp såldes. Enligt ny information ska Eva Lotta ha blivit lurad på mycket pengar vid försäljningen. Modern avled 1909 efter en längre tids sjukdom och Axel sörjde mycket att hon inte fick uppleva hans berömmelse, då han var enormt fäst vid henne och nog ville att hon skulle kunna vara stolt över honom.

Gården Eckerhult, granne med Högatorp, blev platsen där Axel växte upp. Det är han själv som står vid grinden.

Syskonen

Axel var nummer fyra av parets sju syskon, fem söner och två döttrar.

Johan Peter 1862-07-14–1924-10-03

Den äldste brodern började sin bana som medarbetare vid Oskarshamns Posten (1884–1887), innan han flyttade till Uppsala där han bland annat arbetade som redaktör och utgivare av tidskriften Round the world (1884–1885), sedan som redaktionssekreterare i Lindesberg (1887–1888) samt vid Bergslagens tidning (1888–1893) innan han småningom blev ekonomichef vid Varbergsposten (1894–1903). I Varberg drev han även, tillsammans med sin hustru Ida Emma Matilda Nyström, en cigarraffär. De gifte sig 1919 och familjen bestod även av adoptivsonen Gustaf Herman Högborg (1893–1933). Johan Peter bytte som vuxen efternamn till Högborg, efter fädernegården Högatorp. Han dog 62 år gammal i Varberg.

Carl August 1864-04-08–1888-09-17

Broder nummer två i syskonskaran dog tidigt i lungsot, endast 22 år gammal.

Charlotta 1866-04-25–1909-05-13

Den äldsta systern i barnaskaran gifte sig 1887 med boktryckare Knut Erik Vallentin Sewerin och de flyttade samma år tillsammans till Lindesberg. Charlotta dog av lungsot 43 år gammal i Örebro. Paret fick två söner, födda 1888 och 1891.

Axel själv 1868-12-12–1925-03-15

Adolf Gottfrid 1871-04-15–1933-05-30

Axels yngre bror blev gelbgjutare. Han gifte sig med Gunhild Maria Egnell 1896 och stannade hela livet i Oskarshamn. Han dog 1933, 62 år gammal av sotdöden (TBC) precis som flera andra i familjen. Paret fick inga barn.

Anna Cecilia 1874-05-17–1956-03-06

Den yngre systern av två flyttade till Lindesberg och gifte 14 april 1894. Hennes man, Fredrik Victor Jansson, arbetade några år i Chicago men kom hem igen till Sverige under året 1890. Han etablerade samma år Victor Janssons Ur-och Guldsmedsaffär i Lindesberg. Paret fick tre söner, födda 1895, 1901 samt 1911. Anna Cecilia blev äldst av syskonen och dog 1956 i Lindesberg, 81 år gammal.

Bonde Martin 1876-08-22–1877-12-14

Den yngste sonen i barnaskaran blev inte gammal, endast 15 månader dog han av lungsot och slag som det står. Det informeras även att han föddes på Högatorp och dog på Eckerhult.

Från början var de sju syskon, men när denna bild togs, på 1910-talet, var de bara fyra kvar. Axel Robert (Döderhultarn) själv längst upp till vänster. Vid hans sida storebror Johan Peter, som tog sig efternamnet Högborg och till slut hamnade i Varberg. Framför dem lillasyster Anna Cecilia, som gifte sig till namnet Jansson i Lindesberg, och lillebror Adolf Gottfrid Petersson, som blev kvar i Oskarshamn. Foto: Gustaf Björkström, Varberg.

Axel Petersson gör sin militärtjänst på Ränneslätt. Det är han som står mellan de båda gevärsuppsättningarna till vänster. Bilden är tagen i juni 1890, då Axel var 21 år gammal. Detta är förmodligen den första bild som tagits på honom.

År 1889 var det dags för Axel att göra militärtjänst. Rekryten utfördes hos Smålands husarer på Ränneslätt utanför Eksjö.  Man skulle kunna tro att en särling som Axel skulle haft svårt att passa in i det militära och att han skulle ha blivit utstött, men så blev det inte alls. Han blev känd som lustigkurre och mycket populär bland manskapet. Hos befälen var han väl inte lika populär eftersom han blev expert på att maska. Redan under sin uppväxt hade han varit i kontakt med hästar på gården och nu var det hans uppgift att ta hand om regementshästarna. Han sågs ofta sitta och studera hästarna i hagen och deras rörelsemönster, vilket anses ha påverkat hans konstnärskap – han såg, lärde och inregistrerade.

Familjen flyttade i november 1889 in till ett hus på Slottsgatan 11 i kvarteret Pluto i Oskarshamn, där Axel fick sitta och ”kreta” i en egen bod innan han blev känd. Att kreta innebar på den tiden att något gjordes oskickligt. När Axel blev känd, användes istället orden att han skapade sina verk.

Det var hit, till trävillan som ligger framför den stora brandväggen, något till höger om bildens mitt, som Döderhultarns mamma Eva-Lotta Petersson flyttade med sina ännu hemmaboende barn 1889. I förgrunden Stora torget med torgbrunnen. Längst till vänster i bild ligger Frimurarlogen – ett av få hus på bilden som ännu finns kvar. Huset närmast till höger om Frimurarlogen, med burspråk ut mot torget, är Therése och Lisa Wallgrens fotoateljé. Längst till höger i bild syns det ståtliga Hotell Kung Oscar. Bilden är tagen 1906.

Hans skolstudier gick inget vidare och han fick lov att avbryta dessa vid Oskarshamns läroverk. Axel sattes av sin hoppfulla mor i lära hos de ansedda skulptörbröderna Anton och Edward Källström (den senare far till Arvid Källström), men då man där var mycket noggrann med verkens yta och Axel inte fick skapa som han själv önskade, lämnade han även detta snart. Axel har själv berättat att alla verk hos Källströms skulle sandpappras i olika grovlek, från den grövre till den mest finkorniga. Sedan skulle detta finkorniga sandpapper vändas på och verket poleras med dess baksida tills fingrarna blödde.

Skulpturen ”Fullblod” av Döderhultarn. Ett exempel på de slätslipade verk som blev resultatet av Axels lärotid hos tvillingbröderna Anton och Edward Källström.

Axel använde senare sällan sandpapper, istället skulle han nu finna sitt eget uttryck:

Jag kom underfund med att mina gubbar inte gjorde sig om jag inte skar dem grovt. Ett ansikte får inte vara bokmärkessött – om det skall ha karaktär. Och den grova ytan blir mer levande.  

Ett par barn leker med ”Tolvskillingens” gubbar.

Inledningsvis sålde Axel sina skulpturer för en tjugofemöring vilket motsvarade den gamla tolvskillingen. Han besökte Oskarshamns torg med sin fyllda korg för att sälja. Då han under köpslåendet brukade säga Vi får väl säga en tolvskilling kallades han ofta för "Tolvskillingen".

Många är berättelserna om de lokalbor som förbarmade sig och köpte något för denna småpeng, sedan lät de sina barn leka med figurerna tills de gick sönder för att så slängas i elden. En del menade att de var ju så fula, andra att verken var mindre värda än själva veden.

Efter många hoppfulla år om att sonen Axel skulle välja ett yrke som kunde ge honom inkomst, tänkte modern prova den då vanliga utvägen: Att exportera vederbörande till Amerika. Det ansågs vara rätta sättet att göra folk av odågor. Axel försågs med en hygglig reskassa och sattes på tåget mot Malmö, startpunkten för den stora resan ut i världen.

När han kom fram, slog han sig till ro på ett hyggligt hotell och började så spela på Danska Klasslotteriet, i den fasta förvissningen om att snart kassera in stora vinster, för att sedan kunna återvända hem som en mäkta rik man. Då skulle han agera återkommen amerikafarare och servera fantasiskildringar av sina äventyr, som vännen Pälle Segerborg berättat. Av detta blev det intet och en av bröderna fick åka ner och hämta honom på ort och ställe för att eskortera honom till hemmet.

När modern sedan förebrådde Axel att han förstört så mycket pengar svarade han: Förstört? Inte har jag förstört några pengar! Dom finns minsann allihop, det är bara andra som har dom.  

I Oskarshamn sågs han som ett original. Han kunde en varm sommardag, med sina 158 centimeter, komma iklädd en vinterrock som nästan släpade i marken, avsedd för en längre mansperson. Utanpå skorna sina hade han gummigaloscher, när han vandrade gatorna fram. Till detta prydde han sitt huvud med ett plommonstop.

Här ligger Axel i solskenet med galoscherna på, kubben på huvudet och snusdosan på magen. Foto: Ingvar Meijer.

Som vännen Pälle Segerborg noterar, var det ganska välkänt att Döderhultarn som person, var mycket originell. Hans lärare på läroverket, herr doktor Viktor Hjalmar Beronius, sägs inte ha hyst några höga tankar om Axels intellektuella utvecklingsmöjligheter. Dock, som vännen fortsätter, den som lärde känna Axel, kom dock snart underfund med att han alls inte led av bristande intellektuella möjligheter. Man fann hos Döderhultarn en rent av förbluffande intellektuell begåvning och man häpnade ofta över det vetande han ådagalade på en hel del områden, för vilka man kunna tro honom vara alldeles främmande.

Döderhultarn (t.v.) på middag hemma hos sin vän Pälle Segerborg. Beda serverar.

Ibland satt vännen Pälle i Ateljén och läste högt för Axel ur de mest torra och beniga avhandlingar och Axel lyssnade med stort intresse, alltmedan han skar sina gubbar. Kom de tillsammans in i en gammal kyrka, ett museum eller liknade, då var Döderhultarn full av vetande och docerade som om han hade varit professor i konsthistoria. Vännen sammanfattade att Axel förvisso var en intelligent person. Men han var allt annat än harmonisk till sin själsliga sammansättning.

Du får komma ihåg att jag inte är normal, brukade Axel säga. Han hade så kallade dödperioder då han totalt förlorande arbetslusten, led tvångstankar och manier, var retlig, svor och skällde. Under sådana tider är jag alltid ytterst folkskygg och går alla bakgator berättade Axel. Har jag då mött och hälsat på någon person, som jag värderat, så har jag genast ångrat mig. Har jag återigen låtit bli att hälsa, så har jag också ångrat mig. Vännen Pälle avslutar med att berätta att Axels humör gick upp och ner genom livet, på ett tydligt sätt för omgivningen. Axel hade också sina sorgfria stunder och de lyckligaste av dessa, var under de perioder då han skapade sina bästa konstverk, då arbetet skänkte honom en obeskrivlig salighet. Då gick han gärna upp klockan två eller tre på natten, njöt av den fridfulla tystnaden och skapade.

”Du får komma ihåg att jag inte är normal.”/Axel, Döderhultarn, Petersson.

I det här huset på Garvaregatan 9 flyttade Axel, 1906, in i ett av de två vindsrummen, vilket blev hans bostad och ateljé. Han hyrde rummet av husets ägare Charadotes Pettersson, en gammal sjöman som på bilden står i grindhålet. Axel står längst ut i gatan och däremellan syns hans grannar Edla och John Andersson med sin dotter Elly, som också hyrde in sig i huset.

Även om Axel aldrig gifte sig, var han förtjust i kvinnor och det sägs att när han flyttat till ateljén och blivit känd, kunde han ibland övernatta på något av stadens hotell, eller hemma hos en vacker kvinna han uppvaktat. Det sägs att han ständigt förälskade sig i de kvinnor han träffade och han uppvaktade gärna dessa på ett översvallande sätt, dock med förhoppningen om att de skulle säga nej, för annars skulle vi båda bli olyckliga som han uttryckte det. Då – vilket verkligen någon gång hade hänt bedyrade Axel – kvinnor friat till mig, har jag blivit ängslig och nedslagen.

Axel blev lite mer känd i hemstaden under Oskarshamns 50-årsjubileum år 1906, då han belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd i samband med en industriutställning. Då var det väl dags att flytta hemifrån tänkte Axel och troligen tyckte även hans moder att detta vara en god idé. Samma år lämnade han hemmet och flyttade in i ett rum på övervåningen i före detta sjömannen Charadotes Petterssons hus på Garvaregatan 9. Detta rum blev såväl Axels hem som hans arbetsplats – hans Ateljé.

För att besöka Axel, fick man gå uppför en brant, smal trappa och sedan känna sig fram i mörkret för att komma rätt. Om man inte redan vid dörren till honom vände, då handtaget var utformat som det manliga könsorganet, mötte man Axel inne i rummet, i hatt, rock och galoscher, där han satt och arbetade under en ensam lampa. Hundar och katter kopulerar, jag skär gubbar, konstaterade Döderhultarn. På väggen i ateljén finns fortfarande ett urklipp kvar, han hittade i tidskriften Hugin, där rubriken Jag gifta mig – aldrig verkar ha tilltalat honom, då han aldrig gifte sig, även om han hade en kärlek i livet.

Döderhultarns skulptur Venus de Döderhult. Men det är ingen gudinna han avbildat utan sin käresta Matilda Karlsson, Mos-Matilda kallad. Foto: Henric Oscarsson.

Med denna sin kärlek, Klara Matilda Karlsson, Mos-Matilda kallad, som han träffade under årtionden, fick han en son som han godkände, Lill-Axel kallad, född 1916. Klara Matilda födde redan år 1900 en son, kallad Axel även han, men som Axel Döderhultarn inte erkände. Lill-Axel fick tyvärr inga egna barn så det finns inga släktingar i rakt nedstigande led till Axel, men båda hans systrar fick barn, så släktingar till familjen Petersson finns även idag. Klara Matilda blev riktigt gammal, 103 år och dog 1977.

Det enda porträtt vi känner till av Döderhultarns son ”Lill-Axel”. Här är han 4 år gammal, så bilden bör vara tagen 1920.

I Ateljén förblev Axel bosatt och verksam fram till sin död. I det lilla rummet, ett mellanting mellan boning, vindskontor och snickarbod, omgav han sig med beställningsbrev, tiggarbrev och kärleksbrev – och det sägs att han svarade på vartenda ett. Han kunde vara mycket generös mot de personer han tyckte om. Den vid tiden kända skådespelerskan Ester Sahlin, skrev ett brev till Axel där hon berättade hur hans verk påverkade henne och önskade köpa en skulptur – han sände istället för att ta betalt, några verk som gåva till sin beundrarinna.

Döderhultarn i sin ateljé, där han skapade så många av sina fantastiska skulpturer från 1906 och fram till sin död 1925.

Han omgav sig även med sina figurer och sitt magdeburgerspel, då han spelade på detta dragspel ibland. Vidare finns den korgstol kvar i rummet, där han mötte sotdöden. Han ville inte dö i sotsäng: De ska inte få mig på knä, som han uttryckte det. Lite rebelliskt dog han sittandes i sin korgstol, den 15 mars 1925, endast 56 år gammal. Det sägs också att läkaren som konstaterade dödsfallet, hittade honom med en kniv i ena handen och en liten bit trä i den andra. Om detta är sant vet vi inte men det är en ganska vacker bild av Axels avslut i jordelivet, verksam ända till slutet.

Döderhultarn spelar på sitt dragspel på ön Blå Jungfrun.

Ottenbyare, skulpturer av Döderhultarn. Foto: Henric Oscarsson.

Axel var under större delen av sitt konstnärsliv endast känd i Oskarshamn med omnejd. Först fyllda 40 år tog berömmelsen fart nationellt och även internationellt. Det började med att en handelsresande från Norrköping fick en träskulptur i gåva, föreställande en mager häst, en så kallad Ottenbyare. Denna gav han vidare till redaktören för tidningen Söndags-Nisse, Hasse Zetterström, även känd som Hasse Z, som några år senare bestämde sig för att beställa så mycket han kunde få av denne okände konstnärs skulpturer för att ha med i en karikatyrutställning som tidningen anordnade. Detta skedde i januari 1909 i Hultbergs konsthandel i Stockholm. Med stadsfiskalens hjälp i Oskarshamn, köptes flera fulla lådor in av Döderhultarns konst. Hasse Z berättar:

– Först packades «Begravningen» och «Bröllopet» upp. Vi ställde upp pjäserna, ordnade dem rätt efter anvisning, och då vi slutligen togo alltsammans i betraktande fattades vi av en förvåning som satt i ett par dagar. Där bodde en ensam, tydligen mycket ensam, man nere i Småland och gjorde sådana ting och kastade dem ifrån sig, och ingen tog upp pärlorna.

Bröllopsgrupp av Döderhultarn. Kyrkoherde Jonas Arbman förrättar vigseln.

Tack vare sina skulpturers medverkan i utställningen blev Axel mycket uppmärksammad och hyllad. Senare samma år deltog hans verk i flera utställningar. Internationell berömmelse fick han genom en utställning på Humoristernas Salong i Paris 1910 och vidare genom utställningar i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, sedan New York 1913, samt San Francisco och Chicago 1915. Hans föremål reste runt i världen, själv lämnade han knappt sitt hemland. Dock flög han en gång Zeppelinare till Berlin, men det gick så långsamt och var visst även tråkigt, så han tog sedan tåget tillbaka hem.

I och med berömmelsen började Axel kallas för Döderhultaren efter hemsocknen Döderhult. Själv menade han att Döderhult är uppkallat efter mig.

Springande häst, 1895. Den äldsta daterade skulpturen i Döderhultarmuseets samlingar.

Springande häst från 1895, är den äldsta daterade skulpturen vi känner till av Axels verk. Hästen är mycket fint skulpterad och slätslipad, vilket han då, lite motvilligt vad det verkar, fick lära sig hos Källströms.

Majoriteten av Axels modeller tillhör allmogen, men det finns också ett litet galleriporträtt oskarshamnare ut skilda stånd och kretsar. Bland dem den högreste doktor Victor Hjalmar Beronius (f 1845) precis som när han syntes över mängden i gatans vimmel, med sina drygt två meter i strumplästen. Även familjens präst, Jonas Arbman (1839–1918) porträtterades återkommande. En person skulle i Axels skulptur vara mer lik sig än i verkligheten, vilket man verkligen kan hålla med om vid jämförelse med fotografier på personen i fråga.

Läroverksadjunkt Hjalmar Beronius i Döderhultarns tappning.

Viktiga milstolpar och högtider i livet, som dop, bröllop och begravning var också de återkommande teman i Axels konst. Under hans livstid var det säkert många som kände igen figurerna han skapade, kanske inte lika trevligt och spännande i början av hans karriär, som det blev senare i och med att Axels verk blev kända och uppskattade.

Axels sista kända verk är Skrämd häst, daterad 27 januari 1925, ett mästerverk vilket han skapade klart endast några månader före sin död.

Skrämd häst, daterad 27/1 1925, är sannolikt Döderhultarns sista fullbordade verk. Foto: Adem Haliti.

Vännen Adolf Johansson berättar om en man som inte var helt nöjd med sin gubbe:

Härförleden hade en uppdragstagare i staden sålt en gubbe åt en resande. Denne fann typen förträfflig men tyckte ändå att den fattades något. Infann sig följaktligen i Döderhultarns atelier och förevisade figuren. Den motsvarade, förklarade han, inte alldeles de begrepp han gjort sig om smålänningarna, såg med andra ord alltför enbart beskedlig ut. – Hur ska den va då? Frågade Döderhultarn och såg upp. Jo, vederbörande hade tänkt sig något rävaktigt och på samma gång lite enfaldigt. Döderhultarn nöp en pris i dosan. – Ta hit kniven! Ett snitt och två, placerade utan tvekan och överläggning – och som i ett trollslag är det menlösa leendet hos gubben förvandlat i ett till det mest illsluga grin som hissats efter ett bättre hästbyte på Vimmerby marknad.  

Arbetet med att inrätta ett eget museum för Axels konst i Oskarshamn, började tidigt, skriver Per Olin. Föreningen Döderhults-Museet i Oskarshamn bildades redan 1911 och samma sommar kunde en av stadens gymnastiksalar användas, där 57 skulpturer av Döderhultarn ställdes ut. Efter Axels död, förvärvade föreningen merparten av kvarlåtenskapen och Ateljén kunde därför också bevaras i oförändrat skick för framtiden.

Här, vid Stora torget i Oskarshamn – i en byggnad som numera är riven – visades från 1914 Johan Karlssons samling av Döderhultarskulpturer.

Oskarshamns stad förvärvade i början av 1940-talet en stor samling Döderhultarskulpturer av Svenska Typografförbundet. Samlingen bestod av den beställning Hjalmar Svensson gjorde av Axel 1924, för det planerade bildverket om Döderhultarn och hans konst. Herr Svensson skänkte 1931 samlingen till Typografförbundet. Staden deponerade efter köpet skulpturerna hos Hembygdsföreningen att förvaras och visas å föreningens museum i Fredriksbergs herrgård. 1953 flyttades samlingarna till nya lokaler i Museum Döderhultarns Konst vid Hamngatan.

Vännen Johan Karlsson var konsthandlare i Oskarshamn och intresserade sig tidigt för Axels konst och hjälpte honom även ekonomiskt i början, då han insåg det konstnärliga värdet. Han uppmuntrade Axel att datera och signera sina verk. Dessa visades från år 1914 i Johan Karlssons galleri och privata museum på Stora torget. Senare sålde döttrarna Karlsson samlingen till Kulturhuset och den är idag del av det som visas i Döderhultarmuseets utställning och kallas Den Karlssonska samlingen.  

Hjalmar Svensson, även han en vän till Axel, beställde skulpturer till ett planerat bildverk om honom och hans konst, med som det sades, goda reproduktioner av hans arbeten i tryck. Detta skedde under 1924. Axel själv menade att detta var en bra sak, då de som ej ha råd att köpa mina fula gubbar, kunna då få se dem i tryck. Hjalmar Svensson beklagade att Axel inte hann med att skapa alla de tänkta skulpturer som skulle visas tillsammans med boken. Dock hann ett tiotal helt nya skulpturer, tillsammans med redan kända och berömda grupper bli klara. Några exempel är Ljungby horn, Hos Sibyllan, Kaffedrinkerskor, Svineri, Till och från krogen samt Den onaturlige fosterfadern (i utställningen kallad Den obarmhärtige fosterfadern, då detta står skrivet på verket).

Den obarmhärtige fosterfadern. Skulptur av Döderhultarn. Foto: Henric Oscarsson.

Kaffedrinkerskor. Skulptur av Döderhultarn. Foto: Henric Oscarsson.

År 1976 invigdes Kulturhuset här i Oskarshamn och de tre samlingarna kunde nu visas tillsammans, tack vare Gunnar Jungmarker vid Nationalmuseum, Döderhultarns meste levnadstecknare. Under åren har museets samlingar kompletterats med donationer och nyförvärv, för att kunna visa en heltäckande bild av konstnärens verk, som det brukar sägas, från vaggan till graven.

Många besökare till vår stad har häpnat när de besöker oss, då ett av Döderhultarns kända verk, Bröllopsgrupp, pryder trafikrondellen vid den mellersta infarten från E22. Skulpturgruppen är en kopia, utformad av motorsågskonstnären Torbjörn Lindgren från Leksand.

Motorsågskonstnären Torbjörn Lindgrens kopia i storformat av Döderhultarns Bröllopsgrupp pryder en av infartsrondellerna i Oskarshamn. Foto: Adem Haliti.

Axel uppskattade mycket att åka ut till klippön Blå Jungfrun ute i Kalmarsund, vilken ska ha varit hans älsklingsö. Det sägs att när han var på det humöret, spelade han på sitt handklaver såväl på båtresan ut som på Blå Jungfruns klippor.

Döderhultarn (stående i kavaj) med sällskap har landstigit på Blå Jungfrun 1919. Foto: Danielsen, Ateljé Lux.

Signaturen Flygaros skriver att Döderhultarns största upplevelse sedan han blev upptäckt, tycktes han anses vara, när han vid en utfärd till ön Jungfrun höll på att falla utför en klippa och slå ihjäl sig och då han blev stucken i munnen av en geting, som satt sig på smörgåsen då han åt. Från texten går det inte att utröna om dessa två upplevelser skedde vid samma tillfälle, men Axel höll sin ö Blå Jungfrun kär livet igenom.

Mästerlotsen Ivar Klingström har varit med om åtskilliga äventyr under sina arbetande år på sjön, från 1913 då han började sin bana, till 1959 då han gick i pension. Bland minnena kommer Ivar Klingström särskilt ihåg utflykterna till Blå Jungfrun. Det berättas i en artikel i Oskarshamns Tidningen, när han intervjuas i och med sin pensionering: Det var Döderhultarn, som var så begeistrad i sagoön, och honom skjutsade Klingström inte mindre än trettio gånger ut till ön, under en sommar.

I båt på väg från Mönsterås 1916. Konditor Erik Nelson i stråhatt och Döderhultarn i kubb. Foto: Erik Gustafsson.

Axel Petersson, Döderhultarn, i flygplan på Malmslätt utanför Linköping 1917.

Axel satt många och långa dagar i sin Ateljé och skapade sina verk. Men av och till gav han sig tid till annat.

Det sägs att Axel låg och solade sig en dag på Badholmen, efter att ha arbetat mycket med ett antal beställningar. Då såg han en flygmaskin flyga förbi och han ska ha sagt, det är ju det här jag vill göra, upp i skyn och inte sitta hemma och kreta dagarna i ända! Sagt och gjort, han tog båten upp till Stockholm och stegade upp på Hasse Z:as kontor, sade God dag på dig! Nu är jag här! Jag har rest hit för att flyga med den där fransmannen Chevilliard och du och Cederström ska ordna den saken. Hasse Z har i en krönika berättat att det gick ju inte att neka Axel detta, så den 21 september 1913, kunde Axel följa med den kände konstflygaren Maurice Chevilliard upp på en flygtur från Gärdet utanför Stockholm. Tidningarna var där och omringade den nu kände konstnären efter femton minuter i luften. Frågan ställdes om vad han tyckte om detta. Som Hasse Z fortsätter, kom det en glimt i Döderhultarns smålandsögon och så svarade han: Det var liksom som en liten ekivåk känsla.

Efter denna uppskattade luftfärd, ville Axel sedan även flyga med vännen Carl Cederström, flygbaronen kallad. Axel lockade en vän med på färden genom att skaffa snus, mat och karameller. De tog tåget till Linköping där de övernattade och sedan vidare till Malmslätt då Axel visste att flygbaronen var på plats där. Men tyvärr hade Carl Cederström ingen passagerarplats i denna sin flygmaskin, Nordstjärnan. Dock berättade han att året efter skulle han få en ny flygmaskin och då skulle Axel få följa med! Så blev det tyvärr aldrig, för som Axel själv berättar några år efter att de sågs, di jag kände mest, har ju slagit sönder sig, vilket torde peka på flygbaronen Cederström, som tyvärr förolyckades i juni 1918 i Ålands hav. Axel berättar samtidigt att Nu ska jag opp igen! Det blir trettonde gången ..// Till sommaren har jag tänkt mig, då skulle jag kunna få det klart för hoppningen, men som Oscar Rydquist skriver i sin text, blev detta aldrig av, då inte två månader senare kom telegrammet att Döderhultarn slutat. Han hoppades att Axel nu i lugn och ro sitter i Vår herres Oskarshamn med en egen liten trädgård utanför fönstret och skär fula gubbar av O A Anders Forsberg och alla de andra änglarna.

Som vännen Hjalmar Svensson uttryckte det i augusti 1928:

Men sol nu över hans minne, sol över hans livsgärning och sol över det oskattbara föredöme han givit vårt folk, föredömet att helt av egen kraft ha ernått ett världsfrejdat konstnärligt mästerskap!