Berättelser om ett konstnärsarv
År 2025 är det 100 år sedan Axel "Döderhultarn" Petersson gick bort. För att hedra hans minne har vi samlat in berättelser från människor som äger eller har en koppling till hans skulpturer.
Här kan du ta del av dessa berättelser – om hur Döderhultarns träfigurer har funnit sina hem, vilka historier de bär på och hur hans konst fortfarande berör och fascinerar. Genom bilder, personliga minnen och historiska återblickar låter vi Döderhultarns arv leva vidare.
Välkommen att upptäcka människorna och berättelserna bakom skulpturerna!
I familjen har vi den fina skulpturen Fingerkroken. Efter flera år på olika ställen runtom i landet, har den äntligen kommit tillbaka till trakten där den blev till.
Min farmor sägs ha köpt den för en hundralapp men tyvärr vet vi inte när. Fingerkroken kom att stå hemma hos farmor och farfar tills farmor flyttade till Stockholm efter farfars bortgång.
Efter flytten fanns Fingerkroken hos farmor i Stockholm fram till hennes bortgång 1980. Då ärvde min pappa skulpturen. När han senare gick bort fick jag ärva den.
Nu finns Fingerkroken hos mig sedan flera år och jag är mycket glad över att äga den. Gubbarna som kämpar om att ta hem vinsten gläder oss i familjen varje dag.
Fingerkroken signerad 1906. Texten på sidan av plattan är: ”Fingerkroksgubbar" af "Döderhultarn" Axel Petersson Anno 1906.
Min morfar Harald Nordmark var köpman i Malmö och köpte in tyg i Europa till en tygfirma i Malmö. Haralds far var boktryckare i Malmö och startade ett av landets äldsta tryckerier, Andersson & Co år 1869.
Morfar Harald kände många skånska konstnärer som han stöttade på olika sätt. Han avled när min mor var sju år och min moster fem år. Min moster, 98 år, har berättat att morfar köpte skulpturerna av Axel i Malmö, troligen 1919. Hennes mor Gertrud Nordmark har berättat att morfar var mycket stolt över att ha förvärvat skulpturerna.
Dragspelare
Dragspelare med signeringen Axel Petersson och året 1919
Ottenbyare, osignerad
Ottenbyare, osignerad
Inger Göransson och familj flyttade hit från Stockholm 1969, då hörde hon talas om Döderhultarn och besökte biblioteket som då låg vid Lilla torget för att låna böcker om Axel. Hon fick efter ett tag veta att det fanns en bok till och att den var inlåst i ett kassaskåp. Med stor vördnad läste hon sedan boken på plats, då man inte fick låna hem den – det var boken från 1928, Döderhultarns konst i ord och bild.
Hon hörde även att döttrarna till Axels vän Johan Karlsson, hade visningar av Döderhultare i ett trähus på Stora torget, så en dag begav sig Inger dit för en visning. Det var några andra besökare där samtidigt, som visades runt av dottern Naimi. Inger hade hört om ett verk som inte visades i utställningen, en ask som visade en padda på locket och som gömde en hemlighet däri – ett kopulerande par! Jodå, denna plockade Naimi fram för visning när de andra besökarna hade gått.
Döttrarna Karlsson var kanske fler men Inger har bara hört om och även träffats två, Naimi som visade henne runt första gången de träffades, samt systern Magda. De var missionärer och kom tillbaka hem för att hjälpa pappan Johan på gamla dar. Samlingen, som kom att kallas Den Karlssonska samlingen, ägs idag av kommunen då systrarna fick en slant när de sålde den.
Inger arbetade som personalsekreterare i kommunen och i arbetet ingick bland annat introduktion för nyanställda. Det skedde i Kulturhuset, vilket öppnade 1976. Man började med information om arbetet plus fika och så visades Döderhultarutställningen. Ingen av de nyanställda som kom hade varit i utställningen och därför kontaktade Inger Naimi Karlsson och bad henne visa utställningen. Sif Strand Rönnbäck var Kulturchef under 1970–1980-talen och de hade mycket bra kontakt. Inger kunde ge Sif ett flertal brev som Axel skrivit till borgmästare Bertrand Lindgren, vilka hon i sin tur fått av sin far, som fick ta hand om breven vid borgmästarens frånfälle. Han hade inget intresse själv av dessa brev men visste att Inger hade det.
En dag var det auktion i Svalliden och bland annat auktionerades boken som Inger tidigare hade läst på biblioteket – den som var inlåst i ett kassaskåp – och hon ville bara ha den. Ingen verkade vara intresserad alls då inga bud kom. Inger budade då 30 kronor, auktionsutroparen var mäkta förvånad att hon budade så mycket direkt, men vill man ha något, får man slå till och det på direkten. På detta vis kom hon över sitt alldeles eget exemplar av Döderhultarns konst i ord och bild.
Så var det dags för en auktion till och en kollega var utropare. Under auktionen hölls två Döderhultare upp och hjärtat på Inger nästan stannade. Ingen bjöd och inte hon heller, då hon var helt förstummad. Kollegan som var utropare fick gå tillbaka till säljarna, ett äldre par från Svalliden och berätta att de tyvärr inte såldes på auktionen, men att han kunde köpa dem båda. Inger önskade köpa dem från kollegan för 4 400 kronor. En stor summa 1973 så hon fick gå till banken för att låna, hennes man ville följa med som stöd men hon ville inte vänta tills han kunde ett tag senare. Hon gick dit ensam istället och berättade vad hon skulle ha pengarna till – en Döderhultare? Varsågod!
Inger minns också att en dag fick Sif Strand Rönnbäck i uppdrag att åka till Stockholm för att köpa Döderhultare på en auktion där. Hon fick med sig 15 000 kronor men auktionen gällande hans föremål började på 20 000 kronor så hon kunde inte buda något och fick åka hem igen med ogjort ärende.
Inom sin arbetsutövning besökte Inger ett hem hon minns, där stod det ett stort antal Döderhultare runtom i hemmet. Hon var helt chockad att folk hade dessa hemma bara och i så stort antal. Detta var någon gång under 1970-talet. De bara fanns där, inte beundrade egentligen av de som bodde där, det var så hon uppfattade det.
Under en period bodde familjen på Kummelvägen och en av grannarna var avlägsen släkting till Axel från Högatorp. Han berättade att Axel satt i syrenbersån när de andra jobbade. Han satt och kretade och sedan kastade han sina skapelser över axeln. De användes sedan till späntved, då ingen såg något värde i dessa skapelser. Det sade också att när Axel blev arg på någon eller något, kunde han sparka upp dörren, slänga ut eller bränna upp sina föremål i vredesmod – kanske ångrade han sig sedan.
Brev och kuvert från Axel till borgmästare Gustaf Lindqvist i Mariefred.
Vallpojke och kalv.
Vallpojke och kalv - signering.
En lokalbo berättar att en kompis har Döderhultare hemma, som kom i familjens ägo genom att en släkting längre tillbaka i tiden, drev in obetalda skatter. När han en dag var hemma hos en person som skulle betala skatt, fick han se en Döderhultare och då sa han att han kunde betala 25 kr för skulpturen, så att personen kunde betala sin skatt.
Fingerkroken
Fingerkroken detalj.
Gubbe med knutna händer.
Kära mor vid mjölkningen.
Är man samlare tycker man om att samla på flera olika saker eller verk från flera olika konstnärer. Robert och Linda Svensson har konstverk från ett flertal konstnärer och från olika tidsepoker. De verk som har kopplingar till Axel Petersson Döderhultarn är med här. Vissa av verken är inköpta medan andra har gått i arv.
Bilderna nedan visar verk av Arvid Källström; ett flertal verk i terrakotta, bland annat några verk föreställande Axel Petersson Döderhultarn. Några verk av Erik Reimhult samt verk av Döderhultarn själv.
Erik Reimhult (1915-1999) arbetade i flera olika material som brons, granit och trä. Han lär ha inspirerats av Axels konstnärskap, speciellt gällande hans konstverk i trä.
Arvid Källström (1893-1967), själv barn till konstnärsparet Edward Källström och Ida Pettersson, formgav ett flertal reliefer och skulpturer av Axel. Han skapade sina verk i flera olika material som granit, marmor, trä, brons, terrakotta och betong.
Arvid Källström avbildar Döderhultarn.
Verk av Arvid Källström.
Verk av arvid Källström.
Verk av Arvid Källström.
Älgkalv och räven - verk av Erik Reimhult.
Gubben - verk av Döderhultarn.
Gumman - verk av Döderhultarn. Verket sägs var en gåva från Döderhultarn till tidigare ägares släkting, som jobbade i blomsterbutik, och som Döderhultarn ville charma.
Vallpojke – verk av Döderhultarn.
Intervju med systrarna Anita, Marianne och Ulla.
Pappan född 1919 gav Döderhultare han tidigare köpt, i present till dem alla tre.
Han var glad i alla sina konstverk och skapade även själv en del konst i form av tavlor och skulpturala konstverk, som äpple och löv. Istället för semester köpte han föremål! Mamman uppskattade också konst, men inte lika mycket som deras pappa. Systrarna menar att pappan alltid tänkte på en koppling till sina döttrar, när han köpte den konst de sedan fick, då han berättade att han tänkte dem in i sammanhanget. Detta uppskattar de mycket alla tre.
Som jordbrukare var han mycket förtjust i djur och han hade en förkärlek till kossor och därför ville han köpa konst i form av kor. Åren 1976–1977 gick han på kurs i träarbete inne i Kalmar, innan han släppte gården. Som pensionär, arbetade han exempelvis med ett eget Dansade par i trä.
En dag sade pappan, nu får ni komma hit för jag har en överraskning och det ska bara vara ni som kommer, inga andra. När de kom hem till föräldrarna hade pappan rullat små papper med ett rött band om varje pappersbit och så fick de ta varsitt papper. Han hade inte bestämt vilken syster som skulle få vilket föremål, utan de fick ta sina papper i blindo. De blev alla tre så glada över sina presenter, då ingen av dem ville byta. Men de ville inte ta med sig föremålen hem, utan ville att de skulle stå kvar ett tag till i familjehemmet. Sedan kom det en dag då pappan sade, nu får ni komma hit och hämta era presenter, för jag vill se hur de kommer finna sig i era hem, era Döderhultare – och alla står de nu på en äroplats i respektive systers hem.
Pappan skrev dagbok med bland annat vad han köpte och vad det kostade men allt står inte tyvärr. Det var lite hemligt ändå vad det kostade med mera. Enligt information i dagboken, köpte pappan det sista föremålet år 1972, men de vet inte vilket föremål detta var då det inte står.
Liggande kossa.
Vallpojke med liten kossa.
Kalven.
Uta var gift Lagergren och hennes man önskade att föremålet kom tillbaka hem.
Släkten Lagergren kom ursprungligen från Döderhult, där man drev läderhandel och garveri. Sedan flyttade Elon Lagergren som var hennes svärfars far till Oskarshamn med sin familj och startade Lagergrens skor. Affären övertogs sedan av sonen Henry Lagergren som var hennes svärfar och affären drevs fram till slutet på 1960-talet.
Uta vet inte hur Dansande par kom i familjens ägo, men hennes mans föräldrar hade den i sin ägo. En dag hörde staden av sig, då man ville köpa den inför ett kungabesök, för att donera till kungaparet. Paret Lagergren sade dock nej och det dansande paret stannade i familjens ägo.
Idag är skuplturen donerad till Kulturhuset, Oskarshamns kommun och visas i den monter i Döderhultarutställningens som visar Dansbanan.
Dansande par
Dansande par, närbild.
Dansande par, signering.
Det finns inte mycket information om detta föremål, en gumma med uppsatt hår i knut, som sitter med kaffekopp och -fat i knät. Tillhör en privat och anonym samling.
Skulle någon av våra digitala besökare känna igen eller ha i sin ägo ett liknande föremål, hör gärna av er till oss på Kulturhuset, kulturhuset@oskarshamn.se, så skickar vi informationen vidare till ägaren.
Gumma på pall med kaffekopp och fat i knät.
Brent Gustafson från Arlington Heights IL USA är en riktig samlare. Här berättar han hur han kom över två av Döderhultarns skulpturer.
Alla mina gammelfar- och morföräldrar invandrade från Sverige och jag njuter av dessa figurers koppling med mitt arv. Min samling av svenska snidade figurer började med ett familjebesök, mitt första besök i Sverige 1967.
Mina svenska samlingar omfattar över 60 snidade träfigurer, dalahästar, jultallrikar och figurer, väggbonader, Kosta Boda blåst glas, skandinaviska mordgåtor och ett antal Volvobilar. Fyra av dem med klassiska/antika registreringsskyltar.
Det fanns en eBay-auktion som avslutades den 22 november 2021, där mina två Doderhultar-figurer var en del av flera figurer som såldes av familjen Vanocur. Sander Vanocur (1928–2019) var en amerikansk tv-journalist som fokuserade på amerikansk nationell valpolitik under 1960- och 1970-talet. Han var en framstående Vita huset-korrespondent för en amerikansk mediekanal och rapporterade om Vietnamkriget, Kennedy och Nixon. Med denna proveniens, samt signaturerna på undersidan, kände jag mig trygg med att bjuda på dessa figurer.
Vid kontakt med oss på Kulturhuset, visar det sig att de två skulpturerna är del av verket Auktionsgruppen, där man ofta kan se auktionisten ”Ropar-Olle” hålla i klubban och ett flertal gubbar och gummor står som publik. Antingen har de redan ropat in något och håller i detta, eller så är de tomhänta och hoppas kanske kunna ropa in något under auktionen.
Gubbe och gumman, del av Auktionsgruppen.
Döderhultarns signatur under gubbens och gummans skor.
Erik Linnér Smith från Seattle, USA berättar om sin Fingerkroken.
Någon gång under 1910-talet köpte Eriks farfar, Karl August Harald Smith, skulpturen Fingerkroken till en summa om 25 kronor, enligt en lapp som Eriks far Ragnar Smith lämnade efter sig när han dog (1930–2020). Farfadern var från Stockholm men det är inte känt var verket köptes in. Ragnar ärvde senare skulpturen efter sin far. Han emigrerade till USA 1955. Idag är Fingerkroken i Eriks ägo och som han stolt berättar: – Den står på en framträdande plats hemma hos mig!
Erik berättar vidare:
– Jag minns den från när jag var en liten pojke som sprang runt i huset. Jag är ganska säker på att Edward eller jag kommer behålla den. Jag kom tillbaka till huset idag och fotograferade undersidan av skulpturen. Där hittade jag en lapp från min pappa. På lappen står det också att min pappa var tvungen att limma om/sätta tillbaka skulpturen på basen eftersom originallimmet inte höll.
I texten nämns också att även konstnären Bror Hjort provade att limma ihop denna Fingerkrok. Beträffande Ragnars relation till Bror Hjort, så låg hans föräldrahem tvärsöver gatukorsningen till Bror Hjorts villa i Uppsala som nu är hans museum och familjerna umgicks, inte minst sönerna.
Fingerkroken av Döderhultarn.
Döderhultarns signatur.
Marika Lindgren berättar att hennes mormor Ebba Nilsson, född Pettersson, fick en tavla av Gustaf Otto Gabriel Jansson, som hon idag har hemma hos sig. Det är en naturmålning med fåglar i en skogsglänta som troligen namngetts Tjäderspel. Runt målningen en fint snidad träram som han sannolikt skapat själv. Enligt mamman till Marika var mormodern förtjust i Otto Jansson eller han i henne, tyvärr var han 29 år äldre så det verkar inte ha lett till något mer konkret. Hon ska i alla fall ha fått tavlan av honom.
En intressant koppling till Axel Petersson Döderhultarn, är att Otto Jansson skapat ett verk där Axel står och läser tidningen och vagnmakare Hultgren står bredvid och kikar. Verket finns i Nationalmuseums föremålssamling men är idag inte utställt. Dess titel är Axel Petersson (Döderhultarn) (1868–1925), konstnär, skulptör och Hultgren, vagnmakare.
I en artikel från OT:s Helg-Extra, berättas att Otto Jansson deltog i en Döde
rhultar-tävling som tidningen DN arrangerade redan år 1914. Det står här också att läsa att herr Jansson blivit aktualiserad i och med den träskulptur som Nationalmuseum köpt in på 1960-talet, vilken expertisen trodde vara en äkta Döderhultare. Herr Jansson gjorde sig inte känd som träskulptör, men erkände villigt att han sökte efterlikna Axel Döderhultarns uttryck. Redaktör Sven Jansson utförde sitt detektivarbete och kunde skingra tvivlen: Det var ingen Döderhultare, utan en Misterhultare, vilket Otto Jansson även kallades, då han var född i Misterhults församling.
När mormodern Ebba var barn (f 1907), gick hon och handlade ärenden åt Axel Döderhultarn. Han hade lovat sin moder Eva Lotta att inte dricka alkohol, så istället fick man köpa röda droppar till honom på apoteket (opiumdroppar, för det hade inte modern sagt något om). När flickan kom tillbaka lade Döderhultarn fram en gubbe och en 2-öring eller om det var en 5 öring på bordet och så fick hon välja vad hon ville ha. Hon valde pengen som hon köpte bröstsocker för.
Ellen Svensson-Kjellgren, var Marika mormors moster. Hon föddes på Fredriksbergs herrgård 1878, då hennes far Karl Johan Kjellgren var kusk åt herrarna Hultenheim och Carlesson. Som äldre bodde hon på Solbackahemmet och ska där ofta spelat gitarr för sina medboende. En spännande koppling till Axel Döderhultarn, är att samtidigt bodde hans kvinna Mos-Matilda Carlsson på Solbacka. Hon var mor till Lill-Axel som Axel Döderhultarn erkände (född 1916) och man undrar ju om de umgicks, Ellen och Matilda, då de ska ha bott där samtidigt under flera års tid.
Kristina Kjellgren, mor till Ellen, samt mormors mormor till Marika och gift med Karl Johan Kjellgren, kusk på Fredriksberg. En av deras döttrarna hette Hulda, hon och hennes man August gav namn till August och Huldas väg, i Svalliden-Norrby.
Tavla skapad av Gustaf Otto Gabriel Jansson, föreställande fåglar i skogsglänta.
Jag har alltid varit intresserad av ”gamla saker” och samlar på mycket. Har ett speciellt intresse för Axel Petersson Döderhultarn och det har blivit en del föremål genom åren. De flesta föremål har jag köpt på auktion och jag köper endast saker som är hela och korrekta. Tänker mycket på de personer som skapat och de som sedan använt föremålen, då proveniensen alltid är intressant.
Är också intresserad av historia och letar gärna fram tidningsartiklar från förr och läser även i böcker från tiden. Det är spännande att hela tiden ha något på gång, som att söka information om ett eller flera föremål jag är intresserad av, men det är inte alltid det blir affär ändå.
Skiss Beväringsmönstringen med signaturen Döderhultarn.
Skiss av fem olika personer, med signaturen Döderhultarn.
Rund ask med dekoration som tillhört Emil Carlsson, klasskamrat med Axel, blev senare journalist hos DN. Daterad till 1891 och vidare står att Locket är skuret av Döderhultarn Axel Petersson.
Bjudsnusdosa i masurbjörk och metall. På locket står I.M Ågrens Jernhandel, vilket ska stå för Ida Matilda Ågren, Ågrens Järnhandel. Enligt uppgift är dosan troligen beställd direkt från Axel Petersson, hans signatur finns på två ställen på dosa.
Potta i trä (ser dock ut som en mugg), signerad av Axel Petersson Döderhultarn.
Läsebok för folkskolan, signerad av syster Charlotta (född 1866) med signeringen Charlotta Petersson Eckerhult och sedan av Axel Petersson, med signeringen Axel Robert Petersson 1881.
Skiss av person i hatt och rock/kappa. Svårt se säkert om det är en man eller kvinna. Med signeringen Döderhultarn.
En sädessäck från Jemserum (Fårbo) med initialer JJP, vilket enligt information står för Johan Peter Petersson, Gästgivare i Jemserum (idag Jämserum). Han var bror till Axels moder Eva Lotta. En släkting äger idag säcken.
Skulptur av Axel Petersson, föreställande tidningsmannen Carl Otto Ferdinand Sewerin (1837–1909) som var ett känt ansikte i staden på sin tid. Signeringen troligen av någon annan än Axel, det är skrivet med blyerts och signeringen är Källström (uppe på ena sidan) samt Sewerin av Axel Petersson Döderhultarn. Skulpturen är mycket lik det porträtt som finns på herr Sewerin, speciellt noterbart är hans stiliga polisonger.
Åsa Wijkström berättar:
Min mans farfar Hugo Wijkström eller annan släkting har fått figuren av Axel Petersson, som tack då familjen Wijkström gav Axel Petersson brädbitar/virke från det sågverk som familjen Wijkström drev i Oskarshamn, vid Döderhult. Detta måste skett ganska tidigt på 1900-talet.
På sidan 74 i familjens Släkthistoriska m fl anteckningar kring ett köpmanshus i snart 300 år. Släkten Wijkström i Oskarshamn, nedtecknad av Filip Wijkström 1941, berättas att det gamla köpmanshuset legat på samma plats under lång tid:
Vad som särskilt möter i denna är ju traditionen: huru affärerna övergått direkt från far till son i åtta fortlöpande generationer utan något avsteg från den manliga linjen, i regel huvudlinjen. År 1700, kanske tidigare drevs firman under Wijkströmsnamnet, liksom nu, och därtill kommer på samma ort, ja t.o.m. på samma fläck av fädernejorden, som år 1677. Virkesupplagen lågo då på ungefärligen samma platser som nu, kontoret nu som då på samma tomt, fastän belägenheten något ändrats. Det drives samma huvudaffär som förr: export av trävaror.
Enligt föreningen Gamla Oskarshamn, låg trävarufirman på Brogatan, vilken inte finns kvar idag. Huset där firman låg, inhyste också ett konsulat. Om huset hade funnits kvar idag, hade positionen varit mitt i vägen på Skeppsbron. Såhär står det på deras Facebook-sida:
Gustaf L Wijkströms Trävaru Aktiebolag låg på Brogatan (som ledde till Hamngatan). I huset fanns även ett konsulat.
Gubbe med käppar. Föremålets undersida, signerad med namn, Axel Petersson Döderhultarn och möjligen året 1916. På samma sko som signaturen ser det ut att stå 17/6 1916, under den andra skon står endast året.
Appes farfar, även han med namnet Appe, lärde känna Axel Döderhultarn genom det konstnärskollektiv farfadern stöttade och köpte själv verket Kobröllop direkt från konstnären, innan Axel blev känd. Verket är ett av de mer kända som Axel Döderhultarn skapade.
Om du brukar titta på Antikrundan, så minns du kanske Appe från sista avsnittet av Antikrundan 2024 i Landskrona. Han hade med sig Döderhultarns ”Kobröllop” och träffade experten Bo Knutsson som berättade om verket och konstnären – filmklippet visas i Kulturhusets lilla filmsal inne i Döderhultarutställningen under Minnesårets period.
Farfadern köpte verket av Axel Petersson ”Döderhultarn” för 25 kronor. Detta bör han varit i början av 1900-talet innan konstnären blev känd och farfadern gjorde detta för att stötta. Han umgicks i konstnärskretsar i Kalmar, där han likaledes bodde och stöttade även fler konstnärer. Ett flertal konstnärer träffades återkommande i farfaderns hem. Eventuellt kan det vara så att Albert Engström kopplade ihop farfadern Appe och Axel Döderhultarn, isåfall medelst korrespondens då herr Engström själv skrivit att han och Axel Döderhultarn aldrig träffades, men väl skrev flera brev till varandra.
Detta Kobröllop har visats på en utställning omkring år 1970, som del av en Döderhultarutställning, troligen i Kalmar tänker dagens Appe.
Några andra konstnärer i samma krets
Ivan Hoflund (1887–1948) var en svensk konstnär, först verksam som konservator. Han är bäst känd som en av de främsta skildrarna av Öland. Kustbilder, väderkvarnar och landskap från ön är återkommande motiv.
Carl Axel Lekander (1879–1960) från Borgholm, var en svensk ämbetsman, målare och tecknare. En av hans tavlor finns idag i Appes tavelsamling, signerad år 1912 samt med dedikationen ”Till vännen Appe”.
Kobröllop av Döderhultarn.
Sven-Gunnar Sjöberg har många spännande berättelser att delge. Han har cyklat och paddlat långa sträckor i sin krafts dagar. Vi i Museigruppen besökte honom då han även har Döderhultare hemma. Farfadern Kalle var god vän med såväl Pälle Segerborg som Axel Döderhultarn.
Döderhultare – Snidad klädhängare med extra gåva samt Venus af Döderhult
Vi får berättat för oss att detta lite annorlunda föremål hittades i en garderob hos en släkting till Sven-Gunnar för ganska många år sedan. I boken ”Axel Petersson Döderhultarn verk i ord och bild” från 1928 på sidan 91, finns information och bild, där det berättas att dess namn är ”Snidad klädhängare” och att det är ett ungdomsarbete av Döderhultarn, samt att ”Å själva hänglisten utgjordes ’knaggarna’ av Phallusbilder”. Dessa ’knaggar’, var tre hängande små penisar längs listen, vilka vid upptäckten i garderoben redan tagits bort. Axel hade förärat tre ogifta systrar föremålet med en ’extra gåva’ och systrarna, ja de var Sven-Gunnars fastrar.
En tavla som också finns i Sven-Gunnars ägo, är ”Venus af Döderhult” signerad av Axel i bläck på tavlans baksida. Denna Venus finns också som skulptur, skapad av Döderhultarn, vilken man kan beskåda i Kulturhusets Döderhultarutställning.
Om Eckern och Axels namnteckning
Denna mer okända namnteckning ska finnas nära den kända namnteckningen, men mer västerut. Det stod ”Döderhultarn” precis vid vattenytan, i alla fall var det så när Sven-Gunnar var ung. Då var det dock lågvatten, vilket det också var 1923 när namnteckningen kom till.
En artikel från 27 maj 1993
Sven-Gunnars moster Beda var gift med Pälle Segerborg, vän med Axel Döderhultarn tillsammans med Sven-Gunnars farfar Calle Sjöberg. De var alla tre goda vänner och tyckte bland annat om att fotvandra tillsammans.
I en urklippt artikel kan man läsa att ”Oskarshamnsredaktören Pälle Segerborg hjälpte författaren Vilhelm Moberg in på den journalistiska banan. Segerborg var 1919 redaktör för tidningen Wadstena Läns Tidning (WLT) och gav i maj detta år Moberg en volontärplats på tidningen”. Vilhelm Moberg signerade flera böcker till Pälle med signaturen Ville i Momåla.
Dagens Nyheter 27 november 1962
I artikeln berättas om den Döderhultar-tävling år 1914, utlyst för Axels efterträdare, där exempelvis Gustaf Otto Gabriel Jansson deltog med flera verk, bland andra ”Tidningsläsare”, vilken fick en speciell uppmärksamhet. Man kan nämligen läsa vidare att ”När verket senare såldes, stod Axel Döderhultarn som upphovsman i auktionskatalogen. Gunnar Jungmarker, intendent vid Nationalmuseum, som nyligen köpt in verket, var först övertygad om att det var en imitation, men när han studerade skulpturtekniken, blev han snart omvänd. Signaturen Gabriel Jansson Misterhult på fotpallen, betraktades som Döderhultarns skämtsamma signatur”.
Dr Jungmarker sägs ha vidhållit att ”Döderhultarn själv måste vara den som hållit i kniv, håljärn och såg”. Han jämförde här verk av Axel Döderhultarn med Tidningsläsare och var helt övertygad om ”att man bland tävlingsbidragen funnit ett självporträtt”.
”Att upptäcka en okänd träskärare som med sådan skicklighet kunnat attrapera den Döderhultska mästartekniken och uttrycksförmågan skulle i och för sig vara en stor händelse, slutade Dr Jungmarker sitt inlägg i diskussionen, men jag tror absolut inte att det är fallet här”.
Dock, senare i samma artikel kan man läsa att ”Två personer med rättmätiga anspråk på rang av Döderhultarkännare, två av mycket få och båda med kvalifikationen att personligen ha känt och följt ’Döderhultarn’ i hans verksamhet, är fröken Naimi Karlsson och hr Sture Larsson, föreståndare för Hembygdsföreningens Döderhultar-Museum i Oskarshamn. Båda är i detta speciella fall särskilt meriterade genom sin personliga bekantskap med Otto Jansson. Redan på telefonbeskrivning förnekade båda att Döderhultarn skulle ha gjort ’Tidningsläsare’. Det låg inte för honom att göra sig själv. Båda bestyrktes i sin mening vid konfrontation med bilder. Bra mycket bra, men inte Döderhultarn. Hr Larsson hänvisar till att han i många år var Döderhultarns ’grovhuggare’, den som efter mall eller oftare efter teckning direkt på alkubben fick såga till ämnet som sedan gick i Döderhultarns hand”.
Artikeln berättar vidare att ”Om Otto Jansson och ’Döderhultarn’ Axel Petersson säger fru Landin att de naturligtvis träffades ibland – Petersson umgicks liksom Jansson hos Landins och ville lika gärna få en matbit i magen. Men någon närmare gemenskap mellan dem kunde det inte bli, menar fru Landin. De var båda för groteska, för lika i sitt bohemeri. Skillnaden bestod i att Otto Jansson alltid var glad och lättsam, full av upptåg, Döderhultarn däremot ofta mörk i hugen och tvär, som det kunde tyckas. Fru Landins uppfattning om den Janssons-Peterssonska bekantskapens svalka delas av fröken Naimi Karlsson”. Fru Ester Landin i Stockholm, var gift med möbelsnickarmästaren Karl Landin, vilken var kamrat med Otto Jansson. Fröken Naimi Karlsson, var en av konsthandlare Johan Karlssons döttrar, som förestod Döderhultarutställningen vid Stora torget i Oskarshamn efter sin fars död. Fadern var också en av Axels goda vänner.
I en annan artikel i Oskarshamns-Tidningen, har redaktör Sven Jansson ”genom ett detektivarbete kunnat konstatera att ’Tidningsläsare’ skapats av Otto Gabriel Jansson, inte av Axel Petersson Döderhultarn’ ” (informationen hämtad från artikeln ”Otto Jansson som skulptör. Porträtt i OT:s Helg-Extra”. Artikeln är urklippt och datumet är inte med).
Föremålet ’Snidad klädhängare’ som avbildar en liggande dam, samt bilden från boken ”Axel Petersson Döderhultarn verk i ord och bild” (1928) som återfinns på föremålets baksida. Ingen signering.
’Venus af Döderhult’ avbildad teckning som tavla, samt signeringen på tavlans baksida: ”Skulpterad för ett qvarts sekel sedan. Oskarshamn den 24/9 1922. Axel Petersson Döderhultarn”.
De tre vännerna. Från vänster: Döderhultarn (Axel Petersson), Pälle Segerborg och Sven-Gunnar Sjöbergs farfar Calle Sjöberg. (Bilden förvärvad från Sven-Gunnar Sjöberg, Oskarshamn, 2018-01-31).
